- Project Runeberg -  Ljungars saga /
182

(1900) Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Om de fördolda ting, som kunde under natten tilldraga sig i ett kloster, samt huru mäster Gervasius förekom en vådelig upptäckt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

visan om Viborgska smällen. Men bondevisor är det,
käre herr Lydik, och hellre aktar jag höra än en gäng
om herr Hillebrand och lilla Lena.

— Låten mig höra edert kväde, allrafagraste lilja i
rosendegård! suckade riddaren på den tidens blomsterspråk,
i det han troligen kastade på jungfrun en smäktande blick,
som ej kunde skönjas i mörkret. Hur var den roliga
visan jag hörde eder sjunga för två år sedan i Åbo:

Älä itke, neiti rukka!


— Och den kallar herr Lydik en rolig visa! Jag
vånne jag aldrig lärt henne, så sorgelig är hon, sade
jungfru Ingeborg vemodigt.

— Är hon sorgelig, si så skall allrakäraste min dufva
och paradisfågel aldrig sjunga den visan mera, svarade
riddaren. Lustiga skola min näktergals toner gå i den
gröna lund. På silke och pärlor skall hennes hjärta
somna i blomsterfängelset.

Det skulle jag inte råda till, inföll mäster
Gervasius, som fann tiden vara inne att sjunga en annan visa,
när han redan tyckte sig höra den fruktansvärde
generalkonfessorn smyga fram bakom krusbärshuskar och ärtsängar.

De tvenne unga sprungo upp, som hade de stungits
af en orm; riddaren lät lutan falla och for med handen
efter svärdfästet.

— Det är som jag säger, fortsatte fogden, i det
han steg fram. Jag råder den som har frihet och
heder kära att knäppa sin luta där inga öron lyssna, ty
fader Sven är icke långt borta, och biskop Arvid förstår
sig icke på seden i Vadstena.

Jungfru Ingeborg flög som en skrämd fågel tillbaka
från fönstret. Riddaren bekvämde sig, mulen i håg, att
låna munkekåpan och försvann i skuggorna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 17:59:14 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljungars/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free