Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Om herr Bos berättelse, Olofsmässan i Nådendal samt hvad där vidare tilldrog sig under biskop Arvids besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då öfverlägga om hvad som nu är att göra. Pax tecum,
min broder; jag går till högmässan.
Medan biskopen lämnade riddaren och begaf sig till
gudstjensten, som länge väntat hans närvaro, gaf han
befallning att instänga Birger och Beata i deras rum, för att
icke i förtid oroa den sårade med nya bekymmer. Klostrets
för den tiden berömda kunskap i läkedomskonsten sattes
genast på prof, och herr Bo fick in en lugnande dryck,
som hade den välgörande påföljd att han sof hela dagen
och kände sig vid sitt uppvaknande betydligt starkare.
Mässan firades med en ovanlig prakt. Icke blott
staden Nådendals hela befolkning, utan äfven adel, klerker
och bönder från kringliggande nejder trängdes den dagen
i och omkring klostret, för att se den mäktige biskopen
i sin lysande skrud med den rikt förgyllda mässkjortan
framför högaltaret, eller för att begapa de många relikerna,
hvilka efter gudstjensten buros i procession genom staden.
Flera bland dessa reliker, bestående i ben af helgon, dem
ingen annan än kyrkofäderne kände, voro med stor kostnad
inköpta i Rom och förvarades i små skrin af silfver eller
elfenben. Dyrbarast bland dessa var en guiddosa,
innehållande ingenting mindre än en duktig oxeltand af
apostelen Paulus. Afven andra, synnerligen heliga
kvarlefvor kringburos, såsom Sankt Britas bönbok, inlagd i ett
dyrbart fodral med guldhäkter, en skänk af moderklostret
i Vadstena; vidare en af Sankt Eriks sporrar, som troddes
bota tandvärk; betslet för den häst, med hvilken Sankt
Henrik åkte, när han blef mördad af Lalli; den helige
biskop Hemmings ullstrumpor, som ofelbart botade halta
och lama, endast de rörde vid dem med tåspetsarna, och
så vidare. Framför relikerna buros kärl af silfver,
uppfyllda med vigvatten, som stänktes öfver de kringstående,
och rökelsekar, som spridde vällukt kring hela staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
