Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Om biskopen, aflatskrämaren och herr Bo Knutsson till Ljungars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
munterhet? David skrek liksom alla de andra; men
som han ännu icke beslutat sig för hvilket parti han
borde understöda, vägde han i händerna ett par
förskämda ägg, dem han funnit vid stranden, och öfverlade
med sig själf, om de borde användas att parfymera
aflatskrämarens kåpa, eller begagnas som artilleri mot hans
vederdelomän. I detsamma föll det honom in att Birger
och Beata varit instängda hela dagen i en mörk cell.
Det fann David med rätta vara ytterst obilligt och smög
sig därför tillbaka till klostret för att i tysthet befria
fångarne, hvilket också lyckades, emedan ingen nu hade
tid att tänka på deras bevakande.
Händelsen ville emellertid, att herr Bo just hade
vaknat från sin långa, stärkande sömn och stirrade
tankfull ut genom det lilla fönstret, då han till sin förvåning
blef varse de tre barnen smygande ut öfver klostrets
bakgård och sände en af sina tjenare att kalla in dem.
Barnen trodde sig förföljde af klosterbetjeningen och
sprungo af alla krafter för att få se marknaden, då de
hörde sig ropas vid namn och igenkände herr Bos hofman.
— Junker Birger! Fröken Beata! ropade knekten.
Herr Bo vill tala med er!
Birger och Beata flögo som fåglar tillbaka till buren,
men David stannade häpen utanför och slungade sitt
rara artilleri förargad mot klostermuren.
Snart lågo Ljungars barn med ett glädjerop i herr Bos
armar. De stackars barnen kände sig så värnlösa och hade
upplefvat så mycket, sedan de skildes från sin fader, att
de alldeles glömde den fruktan hans stränghet ofta
brukade ingifva dem. Afven den stränge riddaren var rörd:
hans fadershjärta blödde af det djupa såret efter äldste
sonens olyckliga död, och någonting som liknade en förstulen
tår smög sig motvilligt fram under hans bistra ögonlock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
