- Project Runeberg -  Ljungars saga /
237

(1900) Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. Huru enviget aflopp emellan de två riddarne samt om Ljungars flicka och det sorgliga öde som följde Ljungars ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återvände till dalen, han undersökte ånyo fjäten i
mossan. De ledde till andra sidan af klippan, samma
gräsvall, på hvilken Birger och Beata för två veckor
sedan intogo sin glada aftonmåltid. Gräset var
nedtrampadt och fläckadt af blod. Litet längre fram, bakom
den krokiga tallen vid klippan, fann David hvad han
sökte, men på ett sätt som uppfyllde honom med
bestörtning och fasa.

Båda bröderne, herr Bo och herr Sten, lågo
förblödda på ljungen. Herr Sten måste, då han icke mer
fann någon utväg till flykt, hafva värjt sig förtvifladt.
Han låg där med klufven skuldra och hatet i sina
förvildade, vanställda drag; men äfven herr Bo låg vid
hans sida, fallen för djupa sår, och hans vackra
grånande lockar hade blifvit afskurna af ett hugg öfver
vänstra tinningen, så hårdt, att herr Stens svärd hade
brustit därvid. Två tappre män, två väldige, stridsvane
krigare, som under lyckligare tider hade kunnat segra
och blöda med ära för fäderneslandet, lågo här stupade
utan ära, utan seger, fallne i brodermördande tvekamp
för enskildt hat och hämnd i detta laglösa, blodiga
tidehvarf, som ännu icke förmått binda själfhämnden med
lag och som tycktes hafva samlat inom sig alla
medeltidens fejder, för att låta den förste Gustafs kommande
dagar framstå i desto klarare ljus.

David kastade sig öfver sin fallne herre och sökte
med alla de medel han kunde upptänka att återkalla
honom till lifvet. Det var förgäfves. Herr Bo hade
slutat sina jordiska strider och gått att återfinna sin
äldste son, hvars död han, till sin egen ofärd, så bittert
hämnat.

Under tiden hade ovädret utbrutit med en häftighet,
som äfven i dessa höjdrika, af åskan ofta bemsökta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 17:59:14 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljungars/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free