Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Botgöraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Junker Birger! ropade han. Låt upp, det är jag,
Goliath, er fars trotjenare, som har att säga er något
af vikt.
— Kom tillbaka i morgon! svarades inifrån.
Det var Birgers röst, men icke den friska
metallklangen af en ung mans röst, utan snarare en gubbes
matta, knotande stämma.
— För Guds och alla helgons skull, låt upp! Det
jag har att säga er kan icke uppskjutas. Jag besvär
er, junker Birger, vid er egen välfärd, vid er fars
minne...
— Jag her dig, stör mig icke; vänta till i morgon,
jag kan ej mottaga dig, svarade åter rösten innanför.
— Nej, ni måste höra mig, junker Birger, jag går
icke härifrån, om jag ock skulle vaka hela natten
utanför er dörr. Jag har en hälsning ifrån er döde
fader!
Efter en stunds tystnad och tvekan öppnades dörren.
Den gamle fogden insläpptes ensam, och David återvände
till sin tjenstgöring i slottet.
Det var ett litet mörkt rum med ett trångt fönster,
som dock hade glasrutor och satt djupt inne i den
tjocka muren. En halmbädd, en simpel stol, ett omåladt
bord, på bordet två böcker, i hörnet ett krucifix och
därunder en lampa; det var allt bohag som mötte Goliaths
blickar i denna dystra, klosterlika cell.
Framför honom stod en yngling, i hvars bleka, af
fastor och nattvak afmagrade drag Goliath endast med
svårighet igenkände den vackra, milda, drömmande
gossen, som fordom trifdes så gärna med blommor och
fjärilar på stranden af Kumo. Han bar gråbrödernes
dräkt, den blacka, fula yllekåpan, sammanhållen kring
lifvet af ett groft rep, och bakom dess tillbakakastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
