Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Hälsningen från den döde herr Bo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midtöfver hjärtvapnet. Till vänster.., men det är idel
fåfänglighet, det lönar icke mödan att tala därom.
— Låt oss tänka efter. Till vänster, säger ni?
— Till vänster bilden af ett barn, en liten flicka
om fyra års ålder vidpass, klädd i hvit klädning, krona,
silfverband om håret, guldbälte och röda strumpor,
alldeles som.
— Riktigt. Alldeles som man säger att Ljungars
flicka ännu i dag brukar visa sig. Och i sin högra
hand...
— I sin högra hand håller hon en åskvigg.
— Till höger, nedanom tvärbalken, synes en källa
som upprinner vid foten af en klufven klippa.
— Ljungars källa! Men ofvanför klippan står en
krokig tall...
— Och under vapnet står en latinsk devis.
— Fulminat, fulget, refulget![1] Ack, Goliath, låt
oss icke mera tänka därpå.
Vid dessa ord nedsatte sig Birger likväl på
halmbädden och vinkade, lik ett barn som vill höra sagor,
åt Goliath att sätta sig vid hans sida.
Goliath låtsade icke höra de sista orden och fortfor
att steg för steg alltmera tillvinna sig sin åhörares
uppmärksamhet.
— Det var — fortfor han — en höstafton,
liksom nu, men för elfva år sedan. Otto Rud hade
plundrat och bränt Åbo Sankt Karins natten, och alla
riddare när och fjärran voro uppbådade till landets
försvar. Vi hade den dagen haft ett hårdt napptag med
danskarne; herr Bos häst hade fått ett lansstygn genom
bringplåten, herr Bo själf var redlös af ett svårt hugg
öfver högra armen och nära att bli fången eller dödad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
