Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sagan om Ljungars vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja — sade han med tillförsikt — allt skall
ännu bli bra, er faders svärd skall icke rosta i slidan,
ert sköna arfvegods skall hvarken göda snikna munkar
eller vara tillhåll för en trollpackas konster. Den dag
ni rider in i borgen med en ung och ädel husfru, en
from Guds ängel liksom er saliga mor, den dagen
hoppas mina gamla ögon ännu få se, och den dagen,
junker Birger, skall Ljungars släkt ånyo uppblomstra till
storhet och ära.
— Min faders svärd! upprepade ynglingen med
lågande blickar. Det var i detta ögonblick något hos
honom, som påminte om hans fader, den tappre
herr Bo.
— David har räddat det åt er; i morgon skall ni
binda det vid er sida och draga mot danskarne att
förtjena edra sporrar, utbrast Goliath lifligt. Inom sig
tillade han:
— Sankt Brita välsigne det hedniska vattnet; det
har samma verkan på Ljungars blod, som vattnet i
smedens balja: det härdar stål.
— Men du har ännu icke berättat mig något om
Ljungars vapen, fortfor ynglingen.
— Ni ville icke höra mig, ädle junker. Men nu,
när jag åter ser kungablod färga er unga kind, nu kan
jag fortsätta herr Bos berättelse.
— Kungablod, säger du?
— Har ni icke längesedan anat betydelsen af de
tre kronorna öfver er ätts vapen? Mod, junker! Ni är
nu stark nog, ni skall icke längre darra som ett barn
för ammsagor.
— Det är besynnerligt, Goliath; jag känner mig så
till mods, som vore jag färdig att stiga till häst. Men
fortfar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
