Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sagan om Ljungars vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nåväl, medan vi sutto under den höga granen
och månen sken på Ljungars blanka stålhufvor,
fortsatte herr Bo sin berättelse på följande sätt:
Birger Jarl till Bjelbo, af den mäktiga och sedan
så olyckliga Folkungaätten, hade fyra söner, af hvilka
Valdemar och Magnus blefvo Sveriges konungar, men
Bengt hertig af Finland och Erik hertig af Småland.
Konung Valdemar hade en däjelig drottning af dansk
hörd, vid namn Sofia, men en ännu däjeligare svägerska,
prinsessan Jutta. Denna Jutta hade varit vigd nunna och
abbedissa i Roskildes kloster, men återgått till världens
fåfänglighet, hvilken hon hade mera kär än Gud, heder
och samvete. Så begaf det sig, att konung Valdemar,
som var sin tids skönaste man, förälskade sig i
prinsessan Jutta, som var sin tids skönaste kvinna.
En dag, då konungen och prinsessan voro på jagt,
öfverföllos de af ett hårdt åskväder och tvungos att
tillbringa natten i en grotta. Ovädret gick öfver, men
konungen, drottningen och prinsessan brukade sedan
säga, att från denna natt begynte deras olyckor. Sedan
hände också, att hvar gång prinsessan Jutta red ut om
sommaren, hörde man åskan och såg ljungeldarna.
Emellertid blef drottning Sofia för hvar dag blekare,
och konungen själf blef bedröfvad och ångerfull. Det
kunde prinsessan ej längre lida, utan blef själf mörk i
hågen och reste med sina hofdamer öfver till hertig
Bengt i Finland.
Hertig Bengt Birgersson var biskop i Linköping, men
mera världsligt än andligt sinnad, och anställde många
förlustelser för att skingra prinsessans svårmod. Och
emedan hon mycket älskade vilda jagter, lät hertigen
uppdrifva björnar och jagade dem långt borta i
Satakuntas ödemarker. Nu hade hertigen äfven en lapsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
