Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 20. Den siste Ljungars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
20. Den siste Ljungars.
Följande morgon återfinna vi David och hans följeslagare
Knut Stensson till Ljungars, fordom kallad
Kycklingen, på den öde ruinen af Ljungars slott. Utan
känd ägare, hade godset några är öfvertagits af Nådendals
kloster och därefter reducerats till kronogods, men
ingen hade i tidernas trångmål varit betänkt på att
återuppbygga det gamla herresätet. Af murarna kvarstodo
grusade lämningar; aska och halfförkolnadt timmer
lågo strödda kring källarhvalfven. Af byn återstodo
några få usla kojor, där Davids ryttare inkvarterat sig
och hvilkas invånare voro starkt misstänkte att stå i
förbund med stigmännen.
Knut Stensson satt tyst på de nedrasade murar,
som nu skulle kalla honom sin herre. Han var en
vacker, mörkhårig yngling, högvuxen och starkt byggd,
som hela sin släkt, men ungdomsmod och hälsa hade
flytt hans bleka kinder. Hans blick var svårmodigt
fästad på den dystra omgifningen. Äntingen han lefvat
för fort eller lidit för mycket, liknade han vid så unga
år en uttröttad ryttare, som gör halt vid en skiljoväg.
— Hvarför dröja vid det som varit? tröstade honom
David. Ljungars är det förgångna, Letto är icke mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:46:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljungars/0393.html
