Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna gård, smutsig och illa stenlagd, med några
grästorfvor der och hvar, var icke så trång som man
vanligen finner dem i denna del af staden. Det lilla
hus, der Alfreds fostermor tillsammans med en annan
madam bodde, begränsade den midt för porten och der
bredvid fanns ett annat hus, hvars stora, långt
nedgående, fönster med små blyinfattade rutor gåfvo det
utseende af att fordom hafva varit ett drifhus; nu
begagnades det emellertid till vagnbod och flere stycken
gamla vagnar och täckslädar, öfverhöljda med linnemattor,
stodo såsom gigantiska spöken der inne i halfdunklet.
Emellan båda dessa hus fanns ett plank af
några alnars längd, med en liten port eller dörr, som
förde ut till en annan gård. En illa vårdad trädgård,
med några dverglika gamla fruktträd, anlagd på en
hög stenmur eller ett slags terrass, hvartill en brant
förfallen stentrappa ledde, infattade gården på denna
sidan.
I stenfoten till vagnboden, invid den lilla porten,
voro några stenar utfallna och lemnade ett tomt rum;
här hade de båda barnen med brädlappar byggt ett
hus, och samlat en mängd små porslinsbitar uppradade
deromkring; och hit, till denna föga angenäma lekplats,
stälde de nu sina steg. Amalia satte sig på den stora
fyrkantiga sten, som utgjorde trappsteget till dörren
på planket, och Alfred började inreda ett stall åt den
granna hästen.
Men härtill fordrades i hans tanke en betydlig
utvidgning, man måste lossa ännu en sten ur stenfoten,
och detta var intet lätt arbete. Amalia måste hjelpa
till; båda arbetade af alla krafter och slutligen, med
tillhjelp af en gammal rostig knif utan skaft – hvilken
Alfred hittat och förvarade bland den dyrbara samlingen
af gamla knappar, glasbitar o. d. – lyckades
de ändtligen lossa den stora stenen. Nu var öppningen
tillräckligt stor, Alfred trädde in hela sin arm, och
ändå kände han intet hinder, det behöfdes blott att
man gräfde undan jorden och murbruket för att få
riktigt snyggt och städadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
