Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla dessa lättsinniga och tanklösa unga karlar,
som befolka barnhusen och fängelserna eller fylla
kyrkogårdarne med små utmärglade lik, om de blott en gång
hade sett dessa små varelser, så skulle de kanhända i
stället att vårdslöst och kallt till mödrarne kasta dessa
penningar, som sällan blifva använda till sin bestämmelse,
då och då laga en timme ifrån sina nöjen, sitt
arbete eller sin sysslolöshet, för att rädda dem undan
det öde som nu drabbar dem.
-
Innanför »det rum, i hvilket Amalia med sin gamla
mormor brukade tillbringa hela dagarne, låg en lika
tarflig och gammalmodigt möblerad sängkammare.
Oaktadt det är sent, är detta rum änna upplyst af en
lampa med grön skärm, som skuggar den ländstol, i
hvilken den gamla gumman sitter. Liksom alla gamla
har hon svårt att finna sömnens njutning, som det
tycks att naturen företrädesvis bort hafva förvarat åt
ålderdomen. Och som hon icke heller ser att läsa vid
eldsken, så är hennes ständiga sysselsättning, korgen
med silkeslapparne åter framsatt på bordet framför
henne. Straxt bredvid den gamla sängen, med omhängen
af randig lärft, står en liten tältsäng, hvari
lilla Amalia, dubbelt vacker och blomstrande genom
sömnen, hvilar. Hennes mörka ögonhår äro ännu
fuktiga efter de tårar hon utgjutit under den orediga
berättelsen om sin förskräckelse, men nu ler hon i
drömmen och har glömt både den och den blekhet
och synbara förfäran, som hennes barnsliga fruktan
åstadkom hos den gamla Lovisa, hvilken klädde af
henne och med ifver förmanade henne att aldrig för
någon annan nämna ett ord derom.
Klockan är 10. Det är så tyst i det gamla
huset, att man kunde höra sitt eget hjerta slå. Barnets
jemna och tysta andedrägt, knäppningen af gummans
gamla guldur, som hänger öfver sängen, och raspet af
nålen i den gamlas magra händer, med hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
