Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
DAGDRIFVERIET OCH DROMMERIER.
V
armen; men Carl hör henne icke, han sitter lika tyst
och orörlig.
"Han sofver, den drummeln . . . och säger mig inte
ett ord." Gumman förde flaskan ännu en gång till
sina läppar, och antingen bränvinet nu gjorde henne
ömsint, eller minnet deraf att denne trasige, förvildade
man, med sina grofva och härdade lemmar, och de
otvetydiga spåren af nöd och brott i sitt bleka ansigte,
en gång varit ett spädt, oskyldigt barn, som hvilat
vid hennes bröst och leende speglat sina klara ögon i
hennes - vaknade i hennes själ, alltnog, hon böjde
sig emot honom, strök håret från hans panna och såg
på honom med ett uttryck, som med ens gjorde hennes
ansigte tio ar yngre. Man såg i detta ögonblick, att
det var sorg, hat, nod och utsväfningar, mer an åren
som lagt skrynkorna derpå, och att denna qvinna en
gång varit vacker till och med.
Carl sof emellertid icke. Hans ögon voro val
halfslutna, men genom den tjocka svarta fransen af
hans ögonhår stirrade han ned på bordet framför sig.
Detta bord hade, liksom soffan, tydligen tillhört
en helt annan tid och icke varit ämnade för det usla
rum, der de nu utgjorde snart sagdt hela möbleringen;
det var rundt, hade varit lackeradt, förgyldt och må-
ladt i kinesisk smak. Af förgyllningen och lackerin-
gen funnos nästan inga spår, men ännu syntes på dess
skifva en och annan halft utplånad blomma, som for-
dom med sina hjerta färger och stela onaturliga for-
mer utgjort dess prydnad.
Just på en af dessa blommor hvila Carls ögon,
och nu föllo tvenne klara tårar ned på deras förblek-
nade blad ... Besynnerligt att denna varelse eger tårar
. .. Ack, det var icke han .. . det var barnet, engeln i
hans själ, hvilken länge, under åratal, slumrat och nu
vid åsynen af dessa nästan utplånade blommor - hvar-
med dess första barndomsminnen sammanhängde -
hade skakat sina vingar och rest sitt hufvud under
kroppens eller passionernas domning . .. kanske var det
en aning i modrens bröst om barnets flyktiga åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
