Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
DAGDHIFVElilER OCH 1)110 M M E El Eli.
och icke vigseln som göra menniskorna till makar .. .
om du älskar mig sa, då faller jag till dina fötter
tillintetgjord af lycka ... men, nej l nej! jag yet det
ju redan ... du ar en alltför väl uppfostrad qvinna och
alltför dygdig maka; en dam, alltför strängt bunden
vid konvenansen och för blindt tillgifven dess för-
domar, att med en sådan kärlek såra den . .. Earväl!
farväl, Isabella! Din mans gast ser du ännu några
dagar, men Otto återser du aldrig ifrån detta ögonblick.
Otto vände sig om för att gå, men i samma
ögonblick halkade Isabella ned ifrån soffan for hans
fötter, som hon omfattade. I hennes ansigte, ännu
öfverhöljdt af tårar, och i hennes blick, som fastades
på honom, läste Otto sin seger.
Ett leende af tillfredsställelse och triumf flog
blixtsnabbt öfver hans ansigte, han böjde sig ned,
upplyfte sin älskarinna i sina armar och öfverhölj de
henne^ ansigte med kyssar.
Den lilla bordstudsaren i Isabellas kabinett slog
tro timmar efter midnatt, dess fina och klara slag
störde blott för några sekunder tystnaden derinne, men
denna tystnad var icke sömnens och enslighetens, det
var kärlekens och nattens. Allt i detta lilla rum
andades friskhet och lif, de glänsande och mjuka gar-
dinerna, hvars purpurfärg återspeglades af det klara
glaset i den slipade, gammalmodiga spegeln, blommorna
i den stora vasen, hvilkas doft uppfylde atmosferen,
tycktes luta sina vackra hufvuden tillsammans och
hviska ljufva hemligheter åt hvarandra; de små
amorinerna i det målade taket med sina koger och
kransar, blickade ned sa skälmska och syntes leka
deruppe bland rosorna, och lampans rena och stilla
låga belyste jemt och klart den vackra gruppen i den
lilla, låga soffan.
Isabellas hufvud hvilade mot Ottos bröst, de ned-
fallna lockarne skylde nästan hennes ansigte, hennes
lilla hand omslöts af hans, hon andades jemt och sakta
och låg sa orörlig som om hon sofvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
