Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den försvunne hökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besynnerligt, att Tilly alls inte intresserar sig för andra
råttor än dem, som äro i detta rum, och just under
denna del af golfvet ..."
"Ja, men så har han alltid gjort ..."
"Kan du minnas, om han gjorde så medan gubben
bodde här?"
"Åh, tycker ni det, att han då skulle vågat sig
hit in i patrons sängkammare? ... Då skulle han väl
blifvit ihjälslagen, stackare, ty ni skall veta, att patron
kunde icke tåla hunden och grälade jemt på Jakob,
för att han födde ett så onyttigt djur ..."
"Men sedan då? ... Under det ni sökte efter
gubben, lyssnade hunden äfven då och krafsade så der?"
"Hm, det kan jag icke minnas ... Vi gåfvo icke
akt på honom, och sedan stängdes rummet och begagnades
aldrig förrän Jakob gifte sig ... Men hvarför
frågar ni mig detta?"
"Jo, ser du, för en stund sedan, när jag var härinne
i mörkret och Tilly skrämde mig med sitt oförmodade
tjut – ty jag visste icke om, att han var med
– så föll det mig hastigt in, att detta ängsliga tjut
kunde gälla något helt annat än råttor ..."
"Hvad menar ni?"
"Att hundens instinkt låtit honom upptäcka, hvad
vi alla här fåfängt sökt, att hans hat och förskräckelse
till och med öfverlefver föremålet derför, med ett ord,
att under golfvet der borta torde vi återfinna den
stackars gubben, hvars hemlighetsfulla försvinnande
ingen kunnat förklara."
"Du store Gud, Thea! Ni har då föresatt er att
skrämma lifvet ur mig i qväll?" jämrade sig Lotta,
stödjande sig emot väggen och torkande med förklädssnibben
sitt fuktiga och askgrå ansigte.
"Äfven jag blef i det der ögonblicket, här i mörkret,
lika dåraktigt rädd som du nu är, ty jag inbillade mig,
att hunden såg någonting, som icke var synligt för
mig, men straxt derefter kom den mera rimliga och
naturliga tanken, att det icke var synen, utan lukten
som ledde hunden ... När jag nu återkom hit, så klef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
