Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En dram i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DKÅM T SKOGEN. 287
min Henrik, som jag aldrig hade älskat sa högt som
nu, då jag förlorat honom.
Och aldrig sedan har jag fått den minsta upp-
lysning om hvarken henne eller gossen. Hon var
spårlöst försvunnen, och ehuru jag tid efter annan i
alla tidningar insatt förfrågningar och utfäst belöningar
för möjliga upplysningar, har jag aldrig fått några rik-
tiga, och endast hennes död tyckes mig kunna förklara
denna tystnad.
Det ar nu tolf ar sedan och gossen skulle na vara
nitton ar.
Under min sorg och mina samvetskval för det
barn jag älskade, vaknade äfven hågkomsten af ett
annat, som jag aldrig sett. Många ar, innan jag såg
Charlotte ännu i min första ungdom, hade jag genom
erläggandet af inlösningssumman till barnhuset trott
mig gälda den oöfverlagda synden af detta barns födelse,
och sedan i h vimlet af nöjen, arbete och verldsliga
bestyr aldrig tänkt derpå. Och huru många handla icke
på samma sätt. Med denna summa ar allt godtgjordt.
I barnhuset, denna beqväma sparbank, skynda vi
att inkasta frukten af våra synder och borde också,
om vi egde en smula hjerta och förstånd, utfå vår
rättmätiga ränta af samvetsqval. Om vi gåfvo oss tid
att i inbillningen följa fortgången af dessa arma öfver-
gifna varelsers lefnad, deras vanvårdade barndom, deras
ungdom i okunnighet och förderf, och deras slut i fän-
gelset ... jag ar öfvertygad att ansvaret för dessa olyck-
liga förfelade menniskolif skulle falla tungt på hvar
och en, som visste sig vara upphofvet dertill, liksom det
med blytyngd ännu i detta ögonblick tynger på mig ...
Då jag i mina tankar genomgick den följd af nod,
faror, lidande och förderf, för hvilka Charlottes barn
var utsatt, denna späda, lilla vackra varelse, som jag
nyss hållit i mina armar, smekt och älskat, sa kände
jag en ångest, som jag icke kan beskrifva, och faders-
kärleken, en gång väckt, kom mig då att förbanna den
glömska, hvari jag hittills lemnat hans mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
