Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vaknade vid ljudet af steg utanför min dörr.
Gud vet hur länge jag annars skulle sofvit; solen sken
in genom fönstret, jag såg på klockan bredvid mig,
den var half åtta. Jag låg sa skönt att jag icke
kunde förneka mig att ännu i några minuter liggande
reflektera öfver behaget af mjuka kuddar, fina lakan,
spetsar och lätta sidentäcken.
"Ack, hvad jag älskar de båda ytterligheterna:
den ena dagen all lifvets lyx och förfining, den andra
en riskoja och lite sur mjölk," utropade jag helt högt
för mig sjelf, då Konrad i detsamma inträdde.
"Åh, du är redan uppe, det var du som gick
utanför? Hvarför väckte du mig icke? Du har varit
ute, dina stöflar äro redan våta och sandiga?"
"Jag tänkte verkligen väcka dig, men du sof sa
godt och det var så tidigt."
Innan jag var riktigt klädd, knackade jungfru
Lisa på dörren och frågade, sedan hon kommit in, om
vi ville dricka kaffe med inspektoren. Jag gycklade
med henne öfver vår djupa sömn och hennes dåliga
spöken, och som hon nu var helt modig, så skrattade
hon med, men försäkrade mig emellertid, att ingen på
hela godset skulle våga ensam gå in i stora byggningen
efter klockan 9 på qvällen.
"Men jag tycker likväl att man bör få andra
tankar härom, då vi nu haft en sömn så ostörd och
angenäm, som det är möjligt," sade jag, i det jag påtog
mig min rock.
"Ja, nog ser jag på herrns muntra ansigte, att
han sofvit i ro, men Gud vet om den andre herrn
der kan saga detsamma, om man frågar honom på
samvete," sade Lisa och fäste sina små bruna ögon
forskande på Konrad.
Jag följde leende hennes blick och ämnade fortsätta
mitt gyckel, men förstummades verkligen öfver
blekheten och det besynnerliga uttrycket i hans
ansigte. Han försökte att småle, men detta leende var
så tvunget och förvirringen i hans drag så tydlig, att
jag förvånades öfver att jag icke märkt det förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
