Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322
EN JAGARES HISTORIER.
beträddde dem, ett slags ovilkorlig förkärlek och respekt,
att jag sa må säga, för deras gammalmodiga prakt."
"Jag tackar, och som jag i alla fall försofvit mig
och alldeles försummat jägarens tid, sa skulle jag föreslå,
att vi nu straxt började vår promenad."
Den gamle inspektören tog sin mössa ifrån spiken
vid dörren, sin käpp och sin pipa, och bad oss följa sig.
"Men taga vi icke er tid allt för mycket i anspråk,
en inspektor vid en stor herrgård brukar icke vara
sysslolös," sade Konrad tvekande och liksom afböjande.
"Åh, jag är numera sedan flere år blott ett gam-
malt inventarium; endast namnet af min forna befatt-
ning har jag bibehållit; den verklige inspektoren är
en rask fyrti-årig karl, min slägting, som sedan dag-
ningen varit på fötter." Gubben gick rak och siratlig
förut och vi följde efter, men det föreföll mig som om
Konrad icke gillade mitt förslag, han tycktes oupphör-
ligt färdig att stanna, och syntes så försjunken i tan-
kar, att jag slutligen, då vi flera gånger fått dröja för
att invänta honom, frågade om han kanhända föredrog
en botanisk utflygt på egen hand, och bad honom icke
genera sig för min önskan att genomvandra det gamla
huset.
Han besinnade sig verkligen ett ögonblick, men
tycktes ändtligen fatta sitt beslut, och räckande mig
handen sade han:
"Du känner mig så litet, du skulle kunna tro att
jag är en löjlig narr eller en fantast, det var det jag
tänkte på."
Jag tillstår att jag verkligen var nära att tro
något sådant, ty jag kunde inte utfundera, hvarföre
dessa tankar just nu behöfde öfverväldiga honom, och
troligen såg jag helt förundrad ut, ty han tillade straxt
med sin vanliga ton och utseende:
"Se så, låt oss gå, det roar mig lika mycket som
dig; gubben har redan öppnat dörrarne och väntar
på oss."
I nedra förstugan ledde glasdörrar ut till träd-
gården på andra sidan; de voro nu förstängda med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
