Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
859
Sommaren derpå fick jag återkomma på några
dagar. Hennes nåd var då bortrest, hennes helsa hade
varit klen, hon skulle besöka någon brunn.
Den lilla flickan återfann jag, hon hade stannat
qvar hos sin moster, för att uppfostras tillsammans
med mamsell Laura. Patron sjelf var mycket förän-
drad, han hade haft ett anfall af slag, och gick endast
med möda och stödd emot en käpp, och då hans fru
hemkom, tycktes mig äfven hennes utseende hafva
undergått mycken förändring. Hon var mycket blek
och hennes sätt hade blifvit mera strängt och befal-
lande an någonsin. Derföre, när den stora lyckan för-
kunnades mig af min tacksamma mor, att jag blifvit
usedd att dela unge herr Klaes’ lekar och studier, för
att med mitt sällskap möjligen upplifva hans klena
lärdomshåg och uppväcka hans täflan, så blef jag mera
förskräckt an förtjust.
Några år förgingo, hvarunder lusten och nöjet att
lära, i förening med Malins och Lauras vänskap, ersatte
mig de många bittra förödmjukelser jag led genom den
underordnade plats, hvarpå den stränga frun ständigt
visste att ställa mig; genom den rol af "souffre-douleur"
för min lekkamrat, som pålades mig, och genom hans
högmod och dåliga hjerta.
Jag var intet bortklemadt barn, född af en fattig
mor, och uppfostrad hos ett fattigt folk; den hårdhet
och stränghet, som drabbade mig sjelf, gingo temligen
lätt att fördraga, men Malins många tårar och ständiga
förskräckelse för sin hårda moster, sönderslet mitt hjerta.
Huru ofta har jag icke, inkrupen i häcken under
sängkammarfönstret, lyssnat till hennes snyftningar och
den stränga fruns bannor och till och med slag. Hur
ofta har jag icke vid källan i parken badat hennes
rödgråtna ögon, och sökt trösta och ingifva det stac-
kars barnet något mod. Likheten i var ställning och
våra barnsliga sorger förenade våra hjertan, redan
innan vi sjelfva gjorde oss reda derför. Dessa ar voro
visst rika på tårar, men också på fröjd; de äro ännu
niin; lefnads strålande tid, ty barndomen fattar glädjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
