Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
363
tomt och dystert; men jag var endast nitton ar, och
efter någon tid började jag hoppas på deras återkomst.
Något bref var icke att tänka på, och i de bref, som
med långa mellantider ankommo till inspektören, var
Malin naturligtvis aldrig nämnd. Det var bestämdt
att resan skulle räcka ett helt ar, men det dröjde till
andra hösten, således flera månader längre, innan bref
om återkomsten anlände.
Hvad jag tydligt minns den qväll de kommo! det
var just vid denna tiden. Godsets folk hade vid alla
grindar rest upp äreportar af löf och blommor. Hela
stora trappan var som en enda ofantlig blomsterbukett.
Som vi förmodade att det skulle bli mörkt innan de
voro komna, hade vi anbragt marschaller utåt hela
allén och rundtomkring gården.
Alla rummen voro eklärerade som till den största
fest, och i Malins lilla kammare hade jag sjelf satt de
vackraste blommor som funnos.
Vi voro alla högtidsklädda, allt folket var samladt
på gården för att mottaga dem och mitt hjerta slog
allt hårdare för hvarje minut som förgick.
Ändtligen hördes buller af vagnar, och med det-
samma intog mig en ångest, som jag icke kan förklara.
All glädje var flydd, det förekom mig, som om j ag önskat
fly undan, men benen ville icke bära mig; jag var
nära att qväfvas och för att hålla mig uppe måste jag
fatta tag i dörrkarmen, vid hvilken jag stod.
Min mor, i spetsen för hela tjenstpersonalen, kom
i detsamma ut och stälde upp sig nedanför trappan;
aldrig hade det synts sa tungt att rangera mig till
denna löntagande skara; jag sansade mig likväl och
när vagnarne körde fram och folkets inlärda välkomst-
rop ljödo, hade jag återkommit i min förra sinnes-
författning.
I den första vagnen åkte hennes nåd och Malin.
Hennes nåd steg först ur, hon var sig fullkomligt lik.
De sista åren hade hon liksom föryngrats och nu, i
den utländska något ovanliga drägt hon bar, skulle
man knappt hafva tagit henne för mer an tretiofem år,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
