Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
366
EN JAGARES HISTORIER.
låg som död, straxt efter sedan han kommit till det
bad han skulle begagna. Både hennes nåd och patron
hade då fattat sa mycket förtroende och vänskap för
honom, att han som deras läkare följt dem öfverallt.
Hvad Malin angick, tycktes Anton vara besvärad
af mina frågor. Han visste icke om någon egentlig
sjukdom, som hon haft; hon hade länge varit blek
och mycket svag, men ibland var hon alldeles frisk.
Jag fick med ett ord ingen upplysning om just den
person, som låg mig närmast om hjertat, och jag märkte
tydligt, att Anton i allmänhet visste mera an han ville
säga mig. Sa mycket fann jag emellertid, att den
besynnerlige doktorn icke behagade honom mera an mig.
Några dagar förgingo, hvarunder jag väl sett Malin
promenerande i trädgården tillsammans med sin moster
och doktor Testa, men jag hade aldrig haft tillfälle att
tala mei henne. Hon syntes friskare, men hade lik-
väl ännu icke synts vid bordet. Mattiderna voro de
enda tillfallen jag hade att beträda öfra våningen eller
träffa någon af familjen, och mitt hopp att då få se
henne hade hittills alltid varit fåfängt. Emellertid
hemkommo Klaes och Laura, och ett stort kalas, till hvil-
ket ortens alla ståndspersoner voro bjudna, skulle fira
familjens hemkomst. ;
Klaes, en lång och spenslig yngling, var stel och
tyst, bemötte mig höfligt och kallt, som sina föräldrars
bokhållare, men tycktes helt och hållet hafva glömt
vår barndoms kamratskap och de många hårluggar och
stutar, jag fått för hans skull. Hans syster deremot,
yr och glad som fordom, hade ingenting bortlagt af
den vänliga och förtroliga ton hon nyttjat emot mig.
Hon var nu sexton ar och af den mest blomstrande
och ljufva skönhet.
Då jag såg de båda flickorna gå bredvid hvar-
andra eller sitta i en liten berså, som låg alldeles un-
der kontorets fönster, der jag arbetade, tänkte jag oftai
att Malin skulle vara lika vacker, om hon icke vore
sa blek och såg sa sorgsen ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
