Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
372
EN JAGARES HISTORIER.
hvad jag skulle tanka. Då jag full af harm och smärta
talade om hennes uppförande emot honom, dolde hon
ansigtet i sina händer och snyftade konvulsiviskt. Alla
mina frågor, mina ångestfulla böner besvarade hon blött
med suckar, och resande sig slutligen upp från stenen
der vi suttit, torkade hqn tårarna från de åter bleka
kinderna, bad mig lemna henne, aldrig mera tänka på
henne, utan anse henne som död och icke begära en
förklaring, som hon aldrig skulle kunna gifva mig.
Förgäfves voro mina tårar och min smärta, för-
gäfves mina bemödanden att qvarhålla henne; jag såg
henne nu åter, lutad och svag, sjuk och tynande; min
enträgenhet plågade henne endast, och full af förtviflan
slet jag mig derifrån och sprang upp på mitt rum.
Emellertid skeno ljusen ifrån fönsterna i stora
byggningen i mina ögon, sorlet och musiken derifrån
ljödo i mina öron och väckte en feberaktig vild åtrå’
att likasom ännu mera öka den plåga jag kände; jag
måste åter dit, jag måste se och höra hvad som till-
drog sig dernere. *
Då jag gick igenom rummen for att obemärkt
skaffa mig en plats i stora förmaket, der hela sällska-
pet var församladt, stannade jag vid ljudet af Malins
namn, som hennes nåd nämnde i kabinettet.
"Jag har gjort som ni befallt," sade doktor Testas
röst straxt derefter helt sakta, likasom till svar på
någon fråga af hennes nåd.
"Det var nödvändigt; hon komprometterade både
er och sig sjelf," svarade hon åter lika sakta.
Doktorn sade några ord på italienska, och hennes
nåd svarade: "Det var högst oförsigtigt af er;" hvarpå
jag såg dem båda gå ut genom dörren framfor mig till
det öfriga sällskapet.
Som jag icke hade mer an ett enda intresse, en
enda, tanke i detta ögonblick, sa hänförde jag ofrivil-
ligt dessa ord till den scen jag nyss sett i parken, utan
att likväl kunna det ringaste reda mina tankar derom.
Den tiden spelade pantlekar en stor rol i säll-
skapslifvet. Man hade börjat en sådan, och just som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
