Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
396
EN JÄGARES HISTORIER.
I detsamma inkommo hennes nåd och Laura, för
att höra hur han mådde, men gingo snart sin väg,
då patron försäkrat dem, att han mådde fullkomligt
val, men kände sig litet matt och ville stanna i sitt
rum hela aftonen.
Anton hade tändt ljuset i en stor ljusstake med
skärm och jag började att läsa. Jag hade emellertid
icke läst många sidor, innan jag hörde att patron an-
dades tungt och märkte att han sof. Jag fortfor likväl
en stund, men tystnade sedan och försjönk i mina
egna tankar. Då Anton, som varit ute ett par timmar,
återkom, tillbjöd jag mig att stanna öfver natten inne
hos patron, i synnerhet som vi båda, under det vi
af kläd de och förde honom till sängs, funno honom i
en feberaktig dvala, hvarur han endast för några
ögonblick emellanåt uppvaknade. Anton tackade mig
och gick till sitt rum.
Klockan var tio på qvällen, en mycket sen timme
på landet. Allt var tyst i huset och jag hörde porten
stängas dernere. Jag var ej det minsta sömnig, jag
putsade ljuset, tog en gammal bok för att läsa och
flyttade ljuset närmare intill mig, sedan jag väl igen-
dragit gardinerna kring sängen, hvarifrån de jemnare
andetagen antydde, att den gamle nu sof lugnare.
Hvad, en natt kan vara lång, då man vakar ensam-
Hur många tankar dessa timmar kunna inrymma och
hur bizarra dessa tankar kunna vara. Det ar då,
som pulsens slag och hjernans förnimmelser äro i en
oupphörlig vexelverkan, som fantasien regerar vår
varelse och, oberoende af alla yttre företeelser, låter
oss genomflvga dagar och ar, och till och med öfver-
stiga jordlifvets gräns.
Med hufvudet lutadt i handen, lyssnande till det
stora silfverurets höga taktmässiga knäppningar och
den sofvandes andedrägt, hade jag suttit, jag vet icke
huru länge, ty boken hade längesedan fallit ur min
hand och det oputsade ljuset brann dunkelt och rökigt
med en stor svart lilja på veken, då ett lätt buller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
