Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
399
Åter förgick ett par långsamma timmar af denna
natt, som ännu med alla dess detaljer står så lifligt
för mitt minne. Det var redan dager, då Anton åtföljd
af doktorn inkom. Jag hade icke under denna tid
hört något, som antydde att patronen var vaken; han
tycktes mig sofva lugnt och stilla. På doktorns fråga
kunde jag likväl icke afhålla mig från att berätta
honom, att patronen under natten varit vaken, ropat
på Anton, och trott sig se någon inne i rummet, som
öppnat hans- pulpet, men att jag sjelf varit inslumrad
och ingenting märkt.
Doktorn kunde icke dölja en hastig min af be-
störtning och sade liksom för sig sjelf:
"Han har varit vaken!" Derpå gick han fram
och drog sakta undan gardinen; jag såg honom hastigt
luta sig ned öfver den sofvande och med ifver lägga
handen på hans bröst. Han dröjde i denna ställning
i flere minuter, derpå reste han sig upp, drog väl igen
omhänget kring sängen och sade:
"Han sofver sa lugnt och andas sa sakta, att jag
fruktade han var död; emellertid ar denna sömn af
största nytta för hans svaga krafter, ju längre den
räcker desto bättre. Jag skall sjelf sätta mig härinne
för att vara till hands när han vaknar. I kunnen
gerna aflägsna er, mina vänner, det ar alls ingen fara
för er gamle husbonde."
Doktorn slog sig ned i länstolen vid fönstret och
fortfor med samma hviskande röst:
"Ni, herr Jakob, kan nu behöfva hvila er, efter
ni vakat här i natt; och ni, Anton, var god och bär
hit chokolad."
Anton och jag gingo ut, men jag tror att vi båda
gjorde det med lika motvilja, sa stort var vårt miss-
troende till den förmente läkaren.
Ack! Jag såg aldrig mer den gode gamle herrn.
Flera gånger under dagens lopp frågade jag Anton
huru patronen befann sig och fick ständigt samma
svar. Han sofver alltjemt, och doktorn sitter inne hos
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
