Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
407
spenslige italienaren öfverlägsen, så var han hundrade
gånger framfor mig i fintlighet och konster. Och jag
kan sannerligen icke fatta huru j ag kunde glömma detta.
Som det var mig omöjligt att tränat honom ensam,
oaktadt jag i flera dagar oupphörligt sökte tillfälle
dertill, beslöt jag ändtligen att gå till honom på hans
rum. Den första häftiga vreden hade lemnat rum
för ett slags romantiskt hjeltemod; jag insåg att jag
kanhända for alltid skulle utestänga mig ifrån den
familj, som uppfostrat mig och som jag ansåg mig
tillhöra; men genom att eftertryckligt skrämma min
hatade rival, trodde jag mig i alla fall tjena den jag
älskade. Alltsammans förefaller mig nu högst barnsligt
och dumdristigt, men jag var i ett slags exalterad
sinnesstämning, som icke tillät någon förnuftig efter-
tanke.
Nåväl, en afton sedan hvar och en gått till sina
rum, gömde jag mig i förstugan, i stället för att gå
ned till mig. Då jag hört porten stängas och allt var
tyst i huset, smög jag upp till doktorns rum. Hvad
jag icke betänkt, men som van högst naturligt, var
att nyckeln var urtagen; jag slapp icke in. Jag
knackade halft obeslutsam på dörren, den öppnades
genast. Kanhända att min radda knackning lät doktorn
förmoda ett kärare besök! Denna tanke satte mig
med ens in i en passande sinnesstämning. Jag steg
hastigt in i rummet, slog dörren i lås efter mig och
stoppade nyckeln i fickan.
Förundrad öfver min åsyn, tänkte han alls icke
på att hindra mig, och sade blott:
"Hvad står på? Har ni någpt bud ifrån er
matmor ?"
Jag svarade honom med en i början temligen lugn
förklaring öfver mitt besök, men mina egna ord ökade
min svartsjuka och min vrede, och inom några minuter
hade jag öfveröst honom med ett ordsvall, som borde
varit i hans egen smak. Emellertid förblef han full-
komligt lugn och sade slutligen när jag ändtligen tystnade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
