Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
EK JAGARES HISTORIER.
snart omöjligt för oss att komma ur fläcken, och,
våldsamt tillbakaträngde mot väggen, skulle vi omöjligt
kunnat upptäcka en skymt af de stackars offren, om
icke en händelse, som nära kostat oss lifvet, gynnat
vår afsigt, hvilken vi i parentes sagdt längesedan
ångrat, halft ihjälklämde som vi voro. Vi hade nem-
ligen, oss ovetande, kommit med ryggen mot en port.
Vid en ytterligare påtryckning af massan framför oss
gick porten upp, och vi föllo baklänges in i en för-
stuga, efterföljda af dem som stodo oss närmast. Den
stackars målaren stötte sig illa mot stengolfvet och j ag
fick en tjeck slagtardräng med hela sin tyngd öfver
mig, som var nära att qväfva mig, innan vi båda
voro i stånd att komma upp. P., som var afsvimmad,
fördes upp i ett rum, der vi sedan måste stanna, och
från hvars fönster vi sedan kunde se hela platsen
framför oss. Den förste af delinqventerna var en ung
gosse, sa blek och förvirrad att han redan syntes mig
halfdöd. Den andra var en stor och stark karl af ett
obehagligt utseende, och den tredje, som i allt skilde
sig från sina olyckskamrater, samt i klädsel, hållning
och utseende framstälde en man ur en högre samhälls-
klass, var sa fullkomligt lik den. person hvarom vi
tala, och som nu lifslefvande finns här på stället, att
om han icke ar densamme, sa synes det mig åtminstone
lika besynnerligt, som om han vore det. Målaren,
hvilken återhemtat sig och stod bredvid mig, igen-
kände i honom främlingen, söm undkommit från det
omringade huset, och utbrast helt medlidsamt: "Sa
var det ändå verkligen professor Testa, hvars för-
ställningskonst icke längre hjelpt honom." Dessa ord
framhviskades knappt hörbart invid mitt öra, sa att
de, ehuru fönstret var öppet, icke kunde höras på
gatan nedanför; men af en händelse vände fången i
detsamma ansigtet upp mot oss, och som det sorgliga
tåget icke kunde komma fort, hade jag god tid att
betrakta honom. Han igenkände min kamrat och
helsade småleende på honom med den mest bekymmers-
lösa min i verlden."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
