Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARMORS SKRIN. 589
"Vi få se, vi få se! Kom in emellertid," sade
gubben och Öppnade ännu en dörr, då de båda hade
passerat det mörka och skräpiga kyffet innanför boden.
Det var några dagar sedan Konrad kommit till
Stockholm. Han hade börjat tjenstgöra på Serafimer-
lasarettet. Denna hans första praktik hade i hans
sinne väckt en ängslan och spänning, som hvarje ung
läkare med lifligt och känsligt lynne torde hafva svårt
att undgå. Det var redan sent, då han vandrade öfver
den långa Kungsholmsbron, med tankarne ännu fästade
på de scener af hemskt intresse han nyss bevittnat.
Det föreföll honom som han nu först begrep
vigten och vidden af den bana han beträdt.
"Jag måste antingen gå sa långt som möjligt eller
stanna der jag ar, antingen blifva en utmärkt läkare
eller alls ingen," mumlade han for sig sjelf, uppfat-
tande i en hastig tanke de kropps- och själsansträng-
ningar detta kall fordrade, den uppoffring, den sjelf-
förnekelse, hvartill den utmärkte läkaren måste döma sig.
Konrad suckade, med tanken på Agatha, vack-
lande mellan kärleken till henne och kärleken till
vetenskapen.
Qvällen förut hade han fått underrättelse om sin
morbrors hastiga död. Denna sorgliga katastrof, som
gjort Agatha lika fattig och öfvergifven som han sjelf,
hade liksom ännu mera närmat dem till hvarandra,
och gifvit honom ännu mera skäl att taga lergningen
till lifvets mal, och icke kärleken till konsten och
menskligheten.
Det ar få ädla och om sig sjelfva medvetna na-
turer, som icke hafva en kris att genomgå inom sig
sjelfva i det ögonblick de kanna de stöd, som hägnat
deras barndom och ungdom, ramla, dessa stöd må
hafva varit verkliga eller inbillade, andliga eller materi-
ella ; *i den stund man säger till sig sjelf: "Det finns
icke mera något utom mig att hålla mig till, mitt eget
förstånd, min egen kraft ar allt hvad jag eger!" Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
