Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
EN JAGAKES HISTORIER.
stulit detta skrin, som han påstod tillhörde honom, och
trätan dem emellan blef sa häftig, att jag fruktade han
skulle taga skrinet ifrån henne. Jag visste icke hur
jag skulle kunna förhindra detta i en hast och visste
intet annat råd an att plötsligt uppgifva ett gällt nöd-
rop utanför. Det lyckades också. Han glömde skrinet
för att lyssna, och jdå jag upprepade mitt rop med
mera dämpad röst, kom både han och en annan herre,
som jag förut icke sett, utrusande ur stugan för att
hjelpa den förmente nöds talde. Då jag lyckats att
aflägsna dem tillräckligt långt bort, återvände jag för
att söka rätt på den listiga käringen, men hon hade
tagit tiden i akt att skyndsamt undkomma. Emellertid
såg jag i stugan - der ingen annan fanns an en liten
flicka, som låg i sängen och sof, som jag tyckte -
flera af hennes klädespersedlar, som hon i brådskan
lemnat qvar, och trodde således att hon nog ämnade
återkomma, och som hon icke sett mig och icke hade
något skäl att frukta att jag misstänkte henne, sa
skulle jag nog träffa på henne igen, om jag bara höll
mig i närheten. Jag gjorde sa också qvällen derpå,
men jag såg äfven då den här herrn i skogen. Han
gick der och lurade på någon, äfven han, men om
det var på Sellinskan, sa var han åtminstone bra
drumlig eller närsynt, ty hon gick rakt förbi näsan på
honom, och han såg henne icke, lika lite som han såg
mig, som låg gömd under ormbunkarne. Jag skulle
nästan tro att det var ett yngre och vackrare qvin-
folk han gick och väntade på, för jag hörde honom
flera gånger för sig sjelf säga ett fruntimmersnamn,
som jag nu icke mins," tillade han med oväntad grann-
lagenhet.
Konrad kunde icke beherrska en lätt rodnad, och
domaren nickade åt honom på ett sätt, som tydligt
sade: "Det ar detta jag var öfvertygad om."
"Jag såg henne emellertid, jag, och reste mig upp
och följde med henne. Hon blef allt lite perplext vid
att se mig, men, som sagdt ar, hon var ingen rädder
dufva, inte. Jag sa henne att jag visste hvad hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
