Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARMORS SKRIN.
647
hade i lådan, som hon bar, och se’n hon käbblat emot
en stund, sa beslöt hon sig ändtligen att tillstå saken.
Vi satte oss ned i skogen, och sedan hon hotat mig
på alla sätt, for att förmå mig låta henne behålla hvad
hon tagit, kastade hon det slutligen till mig i vredes-
mod, under utrop: "Ni kan gerna taga det. Det ar
tomt som en maskäten nöt och skall bara bringa er i
fällan igen." - "Ar det tomt, sa ar det ni som plun-
drat det," sade jag, och vreden steg mig sa åt hufvu-
det, att jag, då jag såg skrinet öppet och verkligen
alldeles tomt, gaf henne en knuff, sa kraftig att hon
aldrig reste sig mera, och knölade på nenne rätt bra;
men min mening var likväl icke att mörda henne, och
det föll mig aldrig heller in att hon tagit någon särde-
les skada deraf. Hon hade allt varit ute för sa farligt
förr. Det var först efter en lång stund, då jag under-
sökt det förbannade skrinet på alla hall, ufcan att finna
sa mycket som en knappnål deri, som jag märkte att
hon låg alldeles orörlig, och då jag lyfte på henne låg
hon i en pöl af blod."
Thorson ref sig betänksamt i sitt yfviga röda hår
och teg en stund. Konrad andades ut, liksom befriad
från en tung börda, och sorlet i tingssalen måste åter
tystas innan fången kunde fortsätta.
"Det var nära på den värsta förargelsen hon
kunde göra mig, att lägga sig och dö tvärt för några
slag af en knölig trädgren. Jag trumlade om henne
på alla håll, men det var slut, hon var död som en
stock och det var nu icke lång tid att besinna sig på.
Det föll mig då in att låta henne lefva upp igen i
min egen person. Jag tyckte det vara ett ljust påhitt;
på det sättet kunde jag allra bäst komma till Stock-
holm. Jag bytte derför kläder med henne, men se det
var hastigare tänkt an gjordt. Tjugo gånger trodde
jag att hon lefde och höll fast i kläderna på sig. Vi.
riktigt sletos om dem, och mörkt var det, och manen
tittade bara fram ibland, för att jag skulle riktigt märka
huru vindögd hon blifvit efter döden, och hur hon
kikade på mig, an med det ena ögat, och an med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
