Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marken, reste sig upp i vagnen, som brakade under hans
tyngd och tycktes vilja falla öfver ända med den resliga
gestalten, som blott en sekund stod upprätt deri,
i den nästa hade han hoppat ned och kastat sig öfver
den häpna gevaldigern, som nästan krossades under
hans tunga kropp.
Allt detta hade skett inom några ögonblick: De
förskräckta skjutsbönderna och hållkarlen stodo i en
flock och betraktade uppträdet med gapande munnar
och uppspärrade ögon, utan att röra sig ur fläcken,
och intet tvifvel fanns att den beväpnade och fria
fångföraren skulle duka under för denna fängslade man,
som med sitt af raseri och ansträngning vanstälda
ansigte, sina blodsprängda ögon och fradgade läppar
mer liknade ett vilddjur än en menniska.
Hela denna scen, upplyst af den blekgrå och kalla
färgton, som en himmel full af åskmoln ger åt föremålen,
och framstäld på skådeplatsen af den otrefliga
gästgifvaregården, bland svin och gödselhögar, föreföll
mig lika hemsk och upprörande som vämjelig.
De båda stridande, som tysta och ursinniga endast
flåsade och stånkade som djur och uppsparkade ett
moln af damm och jord omkring sig, och den stackars
förskrämda flickan, som, nedsjunken på knä bredvid
vagnen, höll händerna öfver ögonen för att icke se
hvad som föregick, luftens qväfvande stillhet och himlen
som, mörk och hotande, tycktes sjunka allt djupare
och djupare ned för att i sina tjocka molnfläckar skyla
menniskornas skam och förnedring, alltsammans hopade
sig att liksom betaga mig rörelseförmågan och andedrägten,
der jag stod uppe i fönstret, ett tyst och obemärkt
vittne till scenen nedanför.
Den stackars fångföraren skulle ofelbart med sitt
lif fått plikta för sin kitslighet, om icke den resande
med mörka håret skyndat fram och i samma ögonblick,
som fångens båda hoplänkade knytnäfvar, dubbelt
fruktansvärda genom att den lösryckta kedjan höjdes öfver
gevaldigerns hufvud, fattat den ursinnige bakifrån i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
