Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af fallet, lugnades ändtligen och tillbjöd sig rida
tillbaka efter en annan vagn, men som jag gående kunde
hinna lika fort till nästa gästgifvaregård, så bad jag
honom icke vidare bekymra sig om mig, utan föra
vagnen tillbaka till en smedja, som vi kort förut
passerat, och lemna honom der.
Jag fick således fortsätta vägen till fots i mörkret
genom skogen, som hela detta skjutshåll var ovanligt
djup och vild, och detta hade icke varit särdeles
anmärkningsvärdt, om icke regnet tilltagit allt mer
och mer och gjort min nattliga promenad allt annat
än behaglig.
Jag såg mig omkring efter något skydd, ty regnet
strömmade nu ned och förvandlade landsvägen till en
fullkomlig sandvälling, der vattenbäckarne korsade
hvarandra. Gossen med vagnen var redan försvunnen för
längesedan. Jag skyndade framåt, halkande i slasket,
och, då jag vid vägens krökning såg framför mig,
alldeles vid vägkanten, tvenne stora täta enbuskar,
förenade till en enda rundsvarfvad pyramid, med en
tillräcklig öppning emellan sig för att kunna rymma en
menniska, tog jag hastigt mitt parti att söka skydd
derinne och kröp ihop på marken som en igelkott.
Då jag väl satt mig i ordning under mitt provisoriska
tak, upptäckte jag att en vagn stannat helt
nära kanten af vägen straxt bredvid busken der jag
låg. Jag hade icke gifvit akt derpå i min brådska
att undkomma störtregnet, och, då jag nogare betraktade
den, trodde jag mig igenkänna att det var de
båda resande herrarnes, som jag för en timme sedan
sett på gästgifvaregården.
Jag bedrog mig icke, ty till min innerliga glädje
såg jag ögonblicket derefter löjtnant Thures godmodiga
fysionomi titta ut från den uppslagna suffletten.
Jag säger till min glädje, ehuru jag icke kan gifva
det ringaste skäl till den belåtenhet jag kände, som likväl
var så stor att jag lyckönskade mig till det missöde,
som bragt mig att söka skydd i enbusken. Det vissa
ar, att man stundom beherrskas af intryck, som äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
