Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag stannade villrådig, fasthållande mig i en halfmurken
alstam, och funderade öfver sättet att åtminstone
komma ur detta vidsträckta moras, der jag sedan
en hel timma alltjemt fördjupat mig. Det skarpa ljudet
af en hackspetts näbb emot en trädstam hördes i detsamma
till venster om mig; jag lät detta gälla för en
vink att vända mig åt detta håll, och verkligen, sedan
jag hoppat på de mjuka, svamplika tufvorna ännu en
stund, nådde jag kärrets slut och befann mig vid en
af dessa sällsamma och i mitt tycke hemska ställen,
som man stundom påträffar, der hela trakten framställer
ett kaos af idel stora kullerstenar, den ena invid
och öfver den andra, kastade huller om buller, likasom
ditvräkta af en jättes hand. Icke ett träd eller
en buske hade funnit plats för att slå rot, endast ofantliga
stenar, hopade ofvanpå hvarandra, ofta liggande
så löst, liksom sväfvande i luften, att man fruktade
att ett ljud eller en vindfläkt skulle bringa dem ur
jemvigt och komma dem att rulla ned; och likväl hade
de legat så i årtusenden och mossan hade bredt sitt
gröna mjuka täcke öfver dem.
Glad att vara befriad ifrån kärrets förrädiska dy,
klättrade jag öfver dessa ofantliga stenblock, utan
annat hopp än att uppnå skogens fasta mark och varma
skydd emot nattens kyla.
Ändtligen aftogo stenarne i storlek och mängd,
en och amnan odonrisbuske tittade redan fram emellan
dem, och snart sänkte sig marken och några krokiga och
mossiga björkar sträckte sina spöklika armar emot mig.
Jag gick ännu några steg och stadnade sedan liksom
förtrollad af den syn, som nedanför den steniga
sluttningen utbredde sig framfor mig.
Månen hade just nu framträdt och lyste öfver
den mest förtjusande lilla dal jag någonsin sett. Midt
framför mig låg ett litet hus eller eremitage, en pittoresk
och fantastisk liten koja, stödd emot bergsväggen,
omslingrad af kaprifolium och vilda vinrankor. En bäck
störtade ned utför en bergskrefva, glindrade i
månljuset och mottogs nedanför i en bassin af mossiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
