Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långsamt, utan särdeles ansträngning, såsom det tycktes,
detta stenblock, som efter alla naturens lagar borde
hafva förkrossat honom under sin tyngd, bar det öfver
tretio steg och lade det slutligen med mycken omsorg,
för att få det att passa, bredvid den sista stenen i
den påbörjade muren, som jag nu anmärkte till största
delen bestod af dylika stenar, hvilka icke tycktes hafva
kunnat passas tillsammans utan sex eller åtta karlars
förenade krafter.
Han reste sig åter upp, granskade mycket noggrannt
från alla sidor stenens läge och böjde sig ånyo
ned för att jemka och rätta den med samma lätthet,
som en annan jemkar en vanlig tegelsten.
Det händer oss ofta, att, då vi se något som
tyckes afvika ifrån de allmänna lagar, hvilka vår
instinkt uppfattat innan vårt förstånd reflekterat deröfver,
så är den första känsla vi röna ett slags ofrivillig
bäfvan, vi känna oss liksom rubbade i vårt
vanliga föreställningssätt och vacklande på den lugna
hvardagliga grunden, der vi trott oss stå så säkert;
vi blifva helt villrådiga och ifriga att få fotfäste igen
inom den lilla kretsen af vår fattningsförmåga, och
låta oss icke nöja förr än vi anse oss hafva funnit
skäl och orsak till hvad vi sett.
Så var det åtminstone nu med mig. Detta prof
på en alldeles öfvermensklig styrka, som här helt tyst
och utan vittnen i nattens stillhet och dunkel utfördes
af samma man, som jag för två år sedan sett svigta
och blekna under en börda, som jag sjelf jemförelsevis
skulle hafva funnit mycket lätt, syntes mig så obegripligt,
att jag strök mig öfver pannan för att försäkra
mig om att jag var fullt vaken.
Jag blef emellertid icke säker derpå; en sällsam
matthet förlamade mig och smög sig såsom en domning
genom alla mina leder, trädgården, det lilla huset,
vattenfallet utför berget och den jättestarka mannen
dernere med sitt stela ansigte, allt syntes mig så underligt
och spöklikt, och då jag nu såg honom långsamt
vända tillbaka, böja sig ned och utvälja en annan sten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
