Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjeförhållanden, mina framtidsplaner och min närvarande
ställning, med en så okonstlad grannlagenhet och ett
så vänligt intresse, att jag – som dessutom ingenting
hade att dölja – berättade honom hela min enkla historia
med fullkomlig öppenhjertighet.
Vi pratade slutligen i andra ämnen och aldrig har
jag lyssnat till ett mera fängslande resonnemang, mera
djupsinniga anmärkningar, mera genialiska och originella
ideer, mera poetiska och sublima tankar och slutsatser,
framstälda med den mildaste och mest melodiska röst
i verlden. Hela min själ och mitt intresse följde hvarje
hans ord, och jag sade honom hvad jag tänkte, att
sedan han en gång talat med mig, så hade han för
hela lifvet bundit mina sympatier vid sig.
"Om så är," sade han med ett melankoliskt leende,
"så skall jag kanske en dag påminna er om edra ord
och om denna afton. Men det är sent, jag har suttit
här alltför länge; godnatt!" Han sade de sista orden
med låg rost och mycket långsamt liksom i sömnen,
räckte mig sin hand och då jag fattade den, grep han
om min hand med en konvulsivisk styrka i det han gjorde
ett bemödande att resa sig upp. "God natt," upprepade
han ännu en gång, och tillslutande ögonen
tycktes han falla i sömn.
Jag gjorde några lindriga försök att väcka honom,
sedan jag väntat i några minuter, men utan framgång;
och äfven då jag rätt hårdt ruskade hans arm, medförde
det ingen verkan, han tycktes sofva så djupt
och tungt, att jag slutligen lemnade honom i fred,
väntande att han skulle vakna om en stund.
Det hade blifvit nästan mörkt i rummet och endast
ett svagt skimmer från fönstret upplyste Harolds maktlösa
figur, utsträckt på stolen, med hufvudet bakåtlutadt
emot kanten af min säng.
Då jag fann alla bemödanden att väcka honom
fruktlösa, ville jag försöka att somna sjelf, men det
var mig omöjligt. Öfvertygelsen att han snart skulle
resa sig upp i somnambulisk dvala och fasan för honom
i detta tillstånd höll mig vaken och fäste mina ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
