Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det tror jag nog, ty ni sof som ett godt barn,
då han gick."
"Nej, min gumma, det inbillar du mig icke,"
mumlade jag förtretad, men hon hörde ingenting och
fortfor helt förtroligt:
"Försök nu att böja ert ben; ser ni, det går för
sig, nu skall jag lägga omkring det ännu en gång, och
i morgon svarar jag för att ni går sa raskt som jag."
"Det var icke mycket lofvadt," menade jag skrattande,
helt förnöjd att verkligen kunna stödja på foten
utan smärta.
Det var i dag jag skulle få återse Gerda. Jag
kunde åter stå på mina ben, kunde gå omkring i rummet,
och, under oupphörliga förslag till det tal jag ville
hålla, för att, med anledning af den upphittade urnyckeln,
förmå Harold till en förklaring öfver allt det
mystiska och obegripliga i hans person och handlingar,
tillbragte jag tiden ända till middagen.
Ack, hvilken middag! Jag fick åter sitta under
de skuggande träden midt emot Gerda, och jag var
åter nästan lika förvirrad och upprörd deraf som förra
gången. Solen sken så varmt och klart, hvem kunde
nu tänka på nattens fantastiska skuggor. Jag tyckte
mig sväfva i ett paradis, i ett rus af sällhet och
blomsterdoft, och Harold, som läsande i en bok satt bredvid
mig på gräsbänken, tycktes icke märka eller åminstone
icke visa missnöje med min troligen föga beslöjade
förtjusning.
Timmarna flögo bort, skuggorna blefvo allt längre
och Harold bad Gerda sjunga för oss; han följde henne
in i huset och sade leende i det han gick: "Jag återkommer
strax för att hemta er? min stackars invalid."
Jag blef ensam och njöt nästan deraf, ty mitt
hjerta var allt för öfverfullt; den första vaknande
kärlekens styrka nästan öfverväldigade mig. Jag lutade
hufvudet i handen och försjönk i dessa ljufva, obestämda
drömmar, som det varma blodet för till hjernan.
Den gamla Lena kom i detsamma ut ur huset;
hon var stadd i något hushållsgöromål, med sitt stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
