Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon, kyssande den mördades kind, slutligen reste sig
upp, fattade min hand och drog mig med sig, följde
jag henne in i huset helt tyst, utan någon anmärkning.
Morgonsolen lyste nu in genom fönsterna i salongen,
vattensprånget plaskade i bassängen och blommorna
stodo lika friska deromkring, allt var sig likt,
som qvällen förut och med en ovilkorlig känsla af fasa
såg jag äfven Harold ligga som då på soffan.
Jag förde handen till pannan, öfvertygad att jag
yrade; Harold, som jag nyss lemnat derute i trädgården,
som ett blodigt och stelnadt lik! Denna orimlighet,
att se honom dubbel, hvilken nu för andra
gången mötte mig, kunde endast genom en febers
fantasier eller vansinne förklaras, och lät ett hastigt och
förfärligt misstroende till mitt eget förstånd isa igenom
mina ådror.
Harold reste sig i detsamma upp, räckte mig handen
och mottog den gråtande Lena i sin famn.
"Han är död!" hviskade amman snyftande.
"Ja, han är död, jag känner det," sade Harold
med strålande ansigte och rörda och tårfulla blickar.
"Han är död, denna arma varelse, mitt hela lifs fasa
och förbannelse. Jag ar fri; tyngden för min arma
själ att bära bojan af tvenne kroppar är borttagen.
Jag tackar dig, min Gud," fortfor han med högtidligt
allvar och sträckte sina hopknäppta händer med hänförelse
emot höjden.
"Arme broder! Olyckliga fantom af mig sjelf, den
bleka gnista af min själ, som jag måste låna dig, är
då slocknad eller återförenad med min egen; jag rår
ensam om den själ, som hittills varit delad och du är
befriad ifrån ditt hemska skenlif!"
"Och ni, min unge vän," tillade han, vändande
sig till mig, "ni har räddat min stackars Gerda, då jag
sjelf icke förmådde det; men hädanefter skall min
sömn icke mera blifva en maktlös dvala, jag skall våga
att öfverlemna mig åt hvilan utan fruktan att förlora
mig sjelf, utan den förfärliga ängslan, att hvarje natt
känna min själ flytta i en annan kropp; min egen arm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
