Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Höstens tidiga skymning har redan inbrutit, och
man ser endast den vidsträckta heden, med sin ljung
och sina redan vissnade stänglar efter de fina spridda
sandnejlikorna, några af hafsvinden svarfvade enbuskar,
några hopstaplade sten- och torfhögar, och sedan hafvet,
det ändlösa hafvet, som här synes möta himlen och
rullar sina vågor långt upp på den låga, kala stranden.
Den som hade goda ögon skulle emellertid kunna
upptäcka längst bort till höger, på denna stora slätt,
några dussin får och getter, som just nu hopsamlas af
sin lilla trasiga vaktares melankoliska rop och de
sorgliga tonerna från hans bockhorn, och nu glimmar
genom den uppstigande dimman ett ljus: det är torfelden,
som tändes för qvällsvarden i hans hem, hvars
tak hans vana ögon urskilja i mörkret emot den
rödaktiga aftonhimlen. Och den som kände till denna
trakt skulle äfven bakom klipporna till venster från
hafsstranden igenkänna de af hafsvinden liksom svedda
topparna af träden, som omgåfvo en gammal vacker
herregård, kallad Rosenholm.
Då man reser denna väg mellan Strömstad och
Uddevalla öfverraskas man icke sällan af verkligen
vackra ställen, der träden kunnat, skyddade mellan
klipporna, grönska och frodas, och gräs och blommor
under de i dessa små dalar dubbelt varma solstrålarne,
växa som i en drifbänk.
Men det är endast der klippornas läge fredar
någon fläck mot den skarpa hafsvinden, som man finner
denna växtlighet, hvilken skapar verkliga små paradis,
i jemförelse med den ödsliga, ständigt blåsiga hed man
öfverfarit, och hvarje öfverdådigt träd, som vågat
sträcka en gren utom detta skydd, får den liksom bränd
och förtorkad.
Vallgossen är försvunnen, de sista tonerna af hans
horn, dem intet eko upprepar, har dött bort, ingen
lefvande varelse upplifvar den ödsliga trakten, som
höljes i allt djupare mörker.
Det är lugnt, men hafvet sänder likväl, med långa
mellanrum, låga framrullande vågor, med en rad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
