Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att skydda emot den kalla blåsten, som allt emellanåt
förde ett yrande af små hårda snökorn med sig, var
notarien Sigge Falk, på väg till Rosenholm, för att
tillbringa några dagar hos sin mor och sin vackra
fostersyster.
Den unge herrn var helt varm om hjertat –
oaktadt den skarpa vinden med temlig lätthet
genomträngde hans gamla barslitna pels – vid tanken på att,
efter nära tre månader, få återse de båda varelser,
som voro honom kärast i verlden, och gladde sig åt
att Pella nu skulle hafva något öfvervunnit sin häftiga
sorg efter den gamle onkeln, som äfven Sigge älskat.
Hon hade varit så nedslagen, tyst och förändrad, då
han sist vid julen varit hemma, att hon föga eller
intet synts bry sig om honom.
"Mana på den lata Blacken litet, annars besluter
han sig att stanna midt på vägen med oss," sade Sigge
otåligt, och knuffade till sin sidokamrat i schäsen, en
liten väl ombyltad dränggosse, hvilken halfsofvande
höll tömmarne i sina stelfrusna fingrar.
"Åh, han kan väl icke komma i flygande heller,
i ett sådant motväder," svarade pojken helt lugnt,
utan att röra piskan, hvars korta snärt dessutom icke
kunde räcka hästens svans en gång, en omständighet
som Blacken tycktes vara ganska väl underrättad om
af lång erfarenhet.
"Gif mig igen tömmarne," sade Sigge förargad,
och ryckte dem ifrån den lilla körsvennen, som var
rätt belåten att få gömma sina röda händer under
den stora kapprocken, som man mera välment än prydligt
dragit ofvanpå hans egen så kallade livré-surtout.
Resande sig upp ur sätet, lyckades Sigge verkligen
att applicera en pisksmäll på Blackens breda rygg,
och alldeles förbluffad öfver en så oväntad händelse,
föll denne in i ett ganska ordentligt traf.
Just som man vände af ifrån allmänna landsvägen
på den smalare väg, som förde förbi Tanums kyrka
till den gamla herregården, blef Sigge varse en
kullstjelpt skjutskärra utan häst, hvilken nästan stängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
