Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAKLEKSDRYCKEN.
9
"Jag såg att du gick hit, jag har följt dig och . . ."
"Du har sett? Du har hört?"
"Jag har hört och sett/’ upprepade Simon, förde
sin knutna hand under tröjan och vände bort ansigtet
för att dölja det uttryck af raseri som afspeglades deri.
Detta var emellertid onödigt, ty Gunild vände sig
också bort, för att å sin sida dölja den rodnad af blygsel
och vrede, som underrättelsen att hon haft ett vittne
till utbrotten af sin kärlek och sin smärta framkallade
på hennes kind.
"Gunild!’4 sade Simon, som återfått sin fattning,
och vände sig om och fattade flickans hand. "Gunild!"
upprepade han med låg röst. "Du älskar honom myc-
ket högt, men han.. . han älskar icke dig. Vill du
hämnas? Säg, säg vill du aftvå den skymf din för-
smådda kärlek sätter som en halmkrona på ditt hufvud?"
Gunilds hand darrade i hans, men hon teg och
höll ögonen orörliga fästa på marken.
"Du älskar - du sa skön, sa hög och kunglig
som Esther, då hon gjorde en kung till slaf - du
lägger ditt hjerta för hans fötter, han upptager det,
den bleke lättingen, den fege, klemige baronen, han
leker dermed en stund och sedan tröttnar hans ädla
sinne; han kastar bort den stackars skogsblomman,
han trampar hennes blad i stoftet och vänder sig lik-
giltigt ifrån den förkrossade; det ar nyheten endast som
fängslar hans dufna själ, ombytet blott, och till den
rika, granna solrosen står nu hans håg. Men den lilla
föraktade blomman kunde, om hon ville, lägga gift i
förrädarens hjerta . . . kunde bereda sig en lysande full-
komlig hämd . . . kunde i sin ordning se den bleke vek-
lingen bedjande för sina fötter och, sätta sin fot på
hans färglösa lockar."
Gunild ryckte till, men teg alltjemt, ehuru hen-
nes uppmärksamhet och bleka ansigte uttryckte huru
ifrigt hon lyssnade till Simons ord.
"Hör," fortfor Simon med låg och hastig röst, i
det han halft på knä bredvid den unga flickan kröp
närmare intill henne, och syntes nu, i detta ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
