Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEKSDRYCKEN.
9
syntes derunder, en halsduk, hopfäst under hakan på
ett kokett sätt, och håret bortstruket och hopfäst i
nacken, satt Guniid här inne på yäfbrädet, med skyt-
teln ännu i handen, ehuru det var längesedan hon
inslog den sista tråden.
Dagern ifrån fönstret upplyste endast svagt hennes
yackra hufvud, omgifvet af det svarta håret, som af
arbetet och värmen lossnat något och lagt sig i djupare
våo-or an vanligt vid tinningarna och i små fina ringlar
på den hvita halsen.
De tre månader som förgått hade borttagit något
af den ungdomliga kindens rundning och färg och lagt
en dyster och fuktig glans i de förut sa eldiga ögonen,
och den släta, hvita pannan hade förlorat sin friska
perlemolika hvithet; man såg att mörka och bittra
tankar gått deröfver och qvarlemnat sina sorgsna skuggor.
Ett buller ute i det angränsande rummet, hvartill
dörren var stängd, väckte snart den unga flickan ur
hennes tankspriddhet. Hon såg sig omkring, och lik-
som nu först upptäckande den skymning som inträdt,
lade hon bort skytteln, hopsamlade de tomma spol-
rören i en liten korg, flyttade undan spinnrocken och
stannade slutligen framför fönstret; men allt detta
verkstälde hon med denna mekaniska långsamhet och
tanklösa vana, som visar att själen ar frånvarande och
att kroppen uträttar allt liksom i sömnen.
På detta sätt hade hon, sittande på vafstolens
säte, med de bark armarne stödda emot fönsterposten,
en lång stund tankfullt och drömmande stirrat ut i
den lilla trädgården, deri blommorna på sina små
rabatter glänste med dubbelt lysande färger i skym-
ningen.
Hon såg dem emellertid icke, hon gaf icke akt
på den tvungna, obeqväma ställning hon sjelf omed-
vetet intagit, hennes öra lyssnade icke till vindens sus
i körsbärsträden, vallflickornas rop åt korna i skogen,
eller dessas ramande och deras pinglande klockor, hon
lyssnade till minnets röster i hjertats djup och såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
