Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
SKYMNINGSPRAT.
’’Detta ar det femte, som jag får oupphrutet till-
baka. Ah, det ar sa att man kan bli vansinnig,"
utropade baron [Nils och gnuggade i raseri mellan sina
fingrar de sönderrifna bitarne af» ett bref, under det
han med häftiga steg mätte golfvet i sitt rum. "Jag
uthärdar icke detta, min hjerna skall förvirras och brinna
upp, jag känner det j denna demon till qvinna vill då,
döda mig för att hämnas l Men, o Gud, hur kunde
jag också lemna henne, hvarför gifte jag mig icke med
henne, som jag verkligen tänkte på!" Och Nils sjönk
ned i soffan med händerna för ansigtet, "Det ar öfver
tvenne veckor sedan jag återfann henne, och jag har ännu
icke lyckats att få säga henne ett enda ord eller få
ett bref i hennes händer," mumlade han sakta och
klagande. "Men det måste vara den slyngeln Johans
fel," fortfor han häftigt och steg upp, nöjd att få någon,
öfver hvilken hän kunde utgjuta sin vrede och sin
harmfulla förtviflan. "Ja, säkert har han icke åtlydt
min befallning. Johan! Johan!" ropade han högt och
ringde på samma gång, med ursinnig häftighet.
Johan, som troligen anade hvad som skulle komma,
inträdde med en ganska bedröflig min och hade syn-
barligen utrustat sig med allt det tålamod och lugn
han kunde disponera.
"Johan, din lymmel!" började Nils nästan skri-
kande vid kammartj en arens åsyn; men vreden och sin-
nesrörelsen qväfde honom, han kunde icke fortfara,
utan sammanpressade lapparne spasmodiskt och förde
den ena handen öfver sitt bleknade ansigte och pekade
med den andra på bitarne af det sönderrifna brefvet,
som låg på golfvet.
Den ärlige Johan, som var långt mera hans vän
an hans tjenare, rördes tydligen af hans våldsamma
häftighet, ty med samma milda och lugnande röst, som -
man använder emot ett barn, sade han sakta:
"Ack, herr baron, jag rår sannerligen icke derför;
jag var der två gånger och upprepade hvarje gång,
att jag hade*befallning att lemna brefvet, som var
mycket vigtigt, i grefvinnans egna händer; men kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
