Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
SKYMNINGSPKAT.
Det finnes väl knappt en stad i Sveriges rike mer
ful an Falun, der den ligger uppradad utåt stranden
af den grumliga å, som delar den i tvenne bestämda
hälfter, och likväl ar len egentliga staden, eller den .
högra stranden af an, när man står vid dess utlopp i
Kunn, ett förtjusande hemvist i jemförelse med den
venstra astranden, hvarifrån det steniga, gråbruna och
ödsliga kopparberget börjar att höja sig. Detta berg
med sina ofantliga slagghögar, sina fästningsverk af
odugliga gråbergsbitar, sina rostugnar och gropar, sina
vindspel och himmelshöga pumpmaskiner, sina förrädiska
öppningar an här och an der i jorden, som helt hastigt
förpassa den oförsigtige eller okunnige vandraren till
större eller mindre djup i den afgrund, som rundt om-
kring befinner sig under hans fötter, och slutligen denna
ofantliga gruföppning, den sa kallade ’Stora Stöten’,
vid hvars brädd man svindlar och till hvars botten
man likväl drages af en sällsam nyfikenhet.
Och allt detta inhöljdt i en beständig, mer och
mindre tjock rök från hyttorna rundt omkring der
malmen smältes.
Om man en höstqväll står vid brädden af denna
afgrund och låter blicken uppfatta alla enskildheterna x
af denna tafla, sa skall totalintrycket deraf blifva det
mest dystra och obehagliga i verlden, och för ingen
del minskas af sqvalpet ifrån den lilla bäck, hvars
mörka vatten, sedan det tvingats att satta alla dessa
oformliga hjul och kolossala maskiner i gång, ändtligen
sluppit löst, för att grumligt och liksom blodigt af sitt
hårda arbete få lägga sig till ro i den lugna an.
Yanan ar emellertid en ofantlig stormakt, och de
som födas och dö på denna ödsliga, fula fläck af ;
jorden finna den ingenting mindre an dyster och hemsk.
<*.
Tio ar hafva förgått sedan den vinterqväll, då *
Hugo Liljie lemnade sin unga hustru sa hastigt och
hemlighetsfullt, i afsigt att obemärkt vaka öfver hennes
uppförande och att återkomma innan kort, för att torr-
sonas och blifva lycklig af hennes ånger och kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
