Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUF-TOMTEN.
37
stannat utanför på gården, der han, sittande på en kull-
stjelpt mjölkså, i månskenet begrundat det snöpliga slutet
på sin kärleksdröm, ända tills han höll på att falla i sömn,
men blifvit uppväckt af Jakobs välkända pipande röst
och genast igenkänt de båda talande, som stodo midt
för honom i månljuset - smög sig nu helt tyst utmed
inhägnaden bakom buskarne alldeles invid dem.
"Nå, hvad har du nu för svar åt mig, det ar
mer an en vecka sedan jag skickade dig, jag just undrar
hur länge mitt tålamod skall stå bi? Matts borde ha
mera vett och klokskap, men jag skall säga honom
sanningen sa att han mins den."
"Se här hvad han skickar dig, och aldrig ett ord
derjemte/’ sade Jakob, afbrytande Lottas vredgade
utbrott, och framdrog under sin gamla tröja en liten
hvit och slät näfverlapp.
Lotta ryckte den hastigt till sig och betraktade
uppmärksamt och utan förundran, men med en säll-
sam min af intresse och belåtenhet tvenne svarta streck
och ett kors ritade med ett kol på den fina barken.
Det liknade trenne romerska siffror (IIX), men syntes
påtagligen för Lotta hafva en helt annan betydelse, ty
hon smålog triumferande, stoppade n^fverlappen innan-
för sitt granna lifstycke och mumlade halfhögt:
"Han besluter sig då ändtligen dertill. Jo, jo,
det bindsle jag har på honom ar segt att afslita, vi
ska fresta det båda till det yttersta; likasom två hop-
bundna baggar sträfva vi åt hvar sitt håll; hvem af
oss ska stupa när det brister! Matts, Matts, du kunde
i stället ha ledt mig som en lammunge om du velat."
"Det var en konstig skickning det der," sade Jakob
grinande och ref om i sitt borstiga hår.
"Det var allt som behöfdes; men det ar sa,länge
sedan du hade med dig en sådan lapp åt mig, att du
kanske glömt det nu," sade^ Lotta, sökande i sin kjol-
säck och slutligen räckande Jakob ett par små silfver-
slantar.
"Ahnej, jag mins det nog, men lika sluger blef
jag då, som nu på’et."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
