Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 SKYMNINGSPRAT.
Ändtligen var denna dag, som för den oroliga och
ångestfulla Kegina synts sa lång, nästan till ända och
klockan slog sju i Nykyrkans torn.
Allt sedan hon funnit den lilla biljetten på golfvet
i sitt rum, hade hon fåfängt försökt att reda sina
tankar och bestämma sina farhågor och förhoppningar.
Upprörd, darrande af oro och spänning, förmådde hon
icke hvarken tänka eller känna redigt, det hvilade som
ett töcken Öfver hennes själ och liksom i en dröm,
hvars plåga och obehag man känner halft medvets-
löst, skredo timmarne långsamma och tunga förbi hen-
nes betryckta sinne.
Det var de sista dagarne af September, luften var
ännu icke kall, men skymningen hade redan sänkt sig
ned öfver den fula, rökiga stadens små trähus.
Kegina steg upp i vagnen, insvept i en stor schal
och med floret nedslaget öfver sitt bleka ansigte, just
då klockan slog det betydelsfulla slaget och tio minu-
ter derefter hade hon hunnit till mötesplatsen.
Kopparbergs gamla kyrka ligger vackert på norra
sidan om staden, invid den skogbevuxna bergshöjd,
som ar det enda pittoreska parti vid Falun och som
i senare tider också blifvit förskönadt af vackra villor
och landthus.
Då vagnen stannade och betjenten öppnat dörren,
satt Kegina ännu orörlig, förlamad af en sällsam mot-
vilja och förskräckelse; det förekom henne nu helt
plötsligt - med dessa omotiverade blixtsnabba rörel-
ser, som äro egna för nervösa och lifliga lynnen -
att detta möte skulle ogillas af Hugo, antingen han
lefde eller var död, att om det var han, som väntade
henne, sa skulle han fly för alltid i samma ögonblick
han såg henne komma och trodde henne otrogen.
Emellertid besegrade hon med ett slags förtvifladt
trots denna orediga ingifvelse och steg ur, i det hon
tillsade betjenten att låta vagnen aflägsna sig ett stycke
och vänta henne på vägen.
Månen satt som den glänsande hälften af en bre,d
itubruten gyllene ring öfver småskogen, och en och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
