Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 SKYMNINGSPRAT.
att söka en tillflykt, en hvila för sitt upprörda och
qvalda sinne, liksom det lilla sorgsna och förgråtna
barnet lägger hufvudet emot sin mors bröst och somnar,
glömmande allt för ljufheten af den tillflykt det funnit.
Eegina älskade sin man, från det ögonblick hon
förlorade honom, med denna outsägliga kärlek, som
upptar hela vår själ, som utgör hela känslan af vårt
lif och vårt väsende, som nästan aldrig blir besvarad
och som aldrig borde egnas åt någon annan an Gud;
i höjden af vår extas gifva vi vika för vår sinlighet
och älska bilden, som vi se, i stället för det oändliga,
eviga, ofattliga originalet; en dag skola vi kanske finna
vårt misstag och glädjas öfver en upptäckt, som vi
ofta redan anat.
Regina bad derför, utan ord, i djupet af sitt hjerta,
med hela sin förenade sammanträngda känsla, att åter-
finna den varelse som var hennes lif, och då man ber
på detta sätt, då man låter sin själ liksom förvandlas
i en enda brinnande låga, då tror man åtminstone, att
den hinner till himmelen.
Kura lang tid som förgick på detta sätt skulle
hon aldrig kunnat bestämma, det ar sådana ögonblick,
som stå utom tiden, ty de äro oberoende deraf, de
synas oss på en’gång oändliga och snabba som blixten.
Ett sakta rasslande ljud väckte henne emellertid
åter till det närvarande; hon reste sig upp och såg i
öppningen af kyrkporten, der den svaga dagern inström-
made, de dunkla konturerna af en figur, som just i
detsamma långsamt steg öfver tröskeln och stannade
tyst och orörlig innanför dörren.
"Hugo!" ropade Eegina i hänförelsen af sin in-
billning och skyndade med utsträckta armar framåt
öfver de nötta stenhällarne; men ljudet af hennes egen
röst lät hemsk och spöklik mellan hvalfven, och då
hennes blickar sökte genomtränga mörkret, tyckte hon
sig der nere återse det bleka ansigte hon sett i gruf-
van och den långa smärta insvepta figur, hvars håll-
ning och rörelser under sa många ar synts henne likna
hennes nian. En sällsam isande förfäran, följden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
