Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 SKYMNINGSPRAT.
"Ja, han kunde icke vänta dig; de stora spräng-
ningarna skulle börja; han måste ned i grufvan, det
var bud efter honom/’ sade gumman, torkande sina
ögon, och satte sig äfven ned med händerna hop-
knäppta i knä’t.
"Tala nu, Erik, berätta allt, nu kan jag höra
dig; men jag tror att hjertat har hoppat ur bröstet
på mig af bara glädje," sade Anna ännu med tårar
i ögonen.
"Jag kan icke säga er allt sa noga nu, ty jag
måste snart vara dem till mötes der nere vid grufvan,
för att hemta den stackars herrn, som de utan mig
aldrig skulle finna."
"Ack, Erik, hon måtte vara en Guds engel, den
unga frun!"
"Ja, sa ser hon ut och sa talte hon också, sedan
hon sansat sig något, stackare! Hon har sörjt förfasligt
och nu när hon återfinner honom sa ... Det var ändå
underligt, att jag icke förr an när jag talte med Matts
om porträttet, som den stackars fånen bär om halsen,
kunde falla på den tanken, att han kunde vara fri-
herrinnans försvunna bror, som du, Anna, flera gånger
nämnt. När jag nu fick se den unga frun nere i
grufvan, sa föreföll det mig allt, som om jag sett hennes
ansigte förr, men jag blef icke säker derpå förr an
jag återigen betraktade porträttet. Det ar nu i alla
fall intet tvifvel derom, sedan Matts lemnat mig hans
plånbok, ty der ligger ett par bref med hans namn
på, men dem hade Matts sjelf aldrig sett på; han lade
genast ned plånboken i botten af ett gammalt skrin och
vågade aldrig röra den mera, sedan han uttagit pen-
ningarne som han lemnade far; det var det förmenta
arfvet, som far skulle förvara åt honom och som Matts
rätt snart, när gubben dog strax derefter, återfick och
då nedlade på samma ställe. Han sade sedan tusen
gånger till sig sjelf, att om han bara väntat en liten
tid, sa hade han icke behöft belasta sitt samvete sa
hårdt, för att få Anna till hustru och förspilla sin
lycka och frid för hela lifvet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
