Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ett bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BHEF.
44
Jag tror att hvar och en ar en smula lättsinnig
vid sjutton ar. De vexlande intrycken jaga hvarandra,
och det sista ar ofta det mäktigaste. - Hjertat har
ännu icke kraft att älska med passion; vår första kär-
lek ar vanligen blott en vaknande instinkt, det ar först
senare, som vi älska med själen, som vi helt och hållet
intagas af kärleken, som den icke mer kan ryckas ifrån
oss, utan att lifvet följer med. Y i älska då för att
icke mera glömma.
Fjorton dagar hade förgått, och jag började redan
glömma mitt nederlag och min missräkning.
Herminie hade följt mormor till en gammal fru i
grannskapet och jag var ensam hemma. Therese hade
redan vid jul återvändt till sina föräldrar. Klockan var
sex på qvällen; det var i slutet af April och vädret
ljumt och vackert.
Jag hade öppnat fönstret i ett kabinett, som låg
bredvid salongen, för att insläppa frisk luft åt den
mängd blommor trädgårdsmästaren burit upp från oran-
geriet och/ stält derinne.
Detta rum var det trefligaste i hela huset och
jag brukade alltid sitta der, för att läsa eller arbeta.
Nu gjorde jag emellertid ingenting; tankarne flögo hit
och dit; jag tog mekaniskt en bok på bordet, men
innehållet intresserade mig alls icke; jag stödde huf-
vudet emot fönsterposten och njöt af blommornas starka
vällukt, som aftonen framkallade; vårluften, som spe-
lade i mitt hår och smekte mitt ansigte, påminde mig
om förra sommaren; dessa minnen öfverväldigade mig
helt och hållet, och omedvetet föll den ena tåren efter
den andra ned öfver kinden.
Med dessa minnen förenade sig äfven tanken på
gamle herr Lorins resonnemanger, och den känsla af
frid, tillfredsställelse och ljufhet, de alltid verkade i
min själ.
"Ack, om jag hade mod att tala med honom om
Henrik," tänkte jag, "han skulle kanske ha en annan
åsigt an Herminie;" men herr Lorin var sa sällan
uppe hos oss; han tillbragte hela dagen nere i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
