Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ett bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antingen talade ni så tyst, eller var jag slagen med
fullkomlig döfhet – liksom om ansträngningen att se
förtagit förmågan att höra – att jag ej hörde ett ord.
Jag behöfde det icke heller; vexlingen i hans
ansigte och rörelsen i ditt talade tillräckligt. Du
syntes förvirrad och slutligen missnöjd. Henriks stolta
drag antogo ett uttryck af sorg och ödmjukhet; han
talade länge och allt mera lidelsefullt; slutligen sjönk
han ned på mattan framför dina fötter och lutade
ansigtet emot din hand; ditt ansigte böjdes liksom ofrivilligt
ned emot honom, lockarne af edert hår sammanblandades
en sekund, men i detsamma reste du dig upp
och skyndade in i dina rum, som lågo åt andra sidan,
och nästa ögonblick var äfven Henrik försvunnen.
Jag stod qvar på samma ställe, jag vet icke hvad
som föregick inom mig, jag kände och tänkte ingenting,
jag var liksom förstenad.
Det föreföll mig som om jag sett mig sjelf, som
om mitt minne blott rätt lifligt framkallat en scen
ifrån det förflutna, som den varelse, hvilken nu stod
qvar i mörkret stirrande på samma ställe, icke vore
jag utan en vålnad, ett spöke blott; ty denna unga
qvinna som nyss försvunnit, för hvilken Henrik knäböjt,
kunde ju icke vara någon annan än jag.
Mina tankar förvirrades allt mer, det var icke
smärta jag tyckte mig känna i dessa första ögonblick,
det var blott en oändligt djup förvåning.
Då jag återkom till redigt medvetande, fann jag
mig liggande på min säng och den gamla Mina på
knä framför mig hållande en flaska, med hvars innehåll
hon badade mina tinningar. Hon hade funnit
mig afsvimmad vid dörren till salongen, men klok
och tystlåten och kanske äfven anande orsaken, hade
hon icke velat skrämma dig, utan helt tyst med Wilhelms,
min betjents tillhjelp, burit in mig i mina rum.
Jag tackade henne för detta bevis på grannlagenhet
och bad henne icke omtala för dig att jag vore hemma,
förrän morgonen derpå, då jag hunnit hvila mig efter
resan och kunde fullkomligt återstäld mottaga dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
