Samlade berättelser
af Claude Gerard
Svenskt original
Tredje delen.
Onkel Benjamins album.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1873.
Svenskt original
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1873.
Onkel Benjamins album består av fem fristående historier med en gemensam ramberättelse. Den innehåller några av Ljungstedts mest välskrivna och, ur ett litteraturhistoriskt perspektiv sett, mest intressanta berättelser. Ramberättelsen i Onkel Benjamins album berättas av en ung man. Han har fått syn på sin onkel Benjamins gamla minnesalbum och bett honom berätta några av historierna ur det. Vi har alltså två berättare: dels Benjamin som berättar för sin unge släkting, dels den unge släktingen som berättar för oss. Benjamin är domare och berättar två historier om mysterier som han träffat på under sin yrkesutövning ("Det obrutna brefvet" och "Hastfordska vapnet"), en diskussion om övernaturlighet ("Jättegrytan"), ett kvinnopolitiskt inlägg ("Lifvets poesi?") och en historisk berättelse om en släkting ("Skuggor från en natt vid Drottningholm").
Liksom den övervägande delen av Ljungstedts produktion innehåller Onkel Benjamins album främst spänningsberättelser. Två av dessa, "Det obrutna brefvet" och "Hastfordska vapnet" kan dessutom definieras som detektivberättelser, enligt litteraturvetaren Yvonne Leffler i "Är Hastfordska vapnet av Aurora Ljungstedt vår första detektivberättelse?" (i Det glömda 1800-talet: Karlstad 1993). I dessa berättar Benjamin om brottsfall som han försökt lösa. Även om han inte alltid lyckas är han en undersökande detektiv, vilket Leffler menar är nödvändigt för detektivberättelsens genretillhörighet. Leffler skriver framför allt om "Hastfordska vapnet" (som hon menar är en mer renodlad detektivberättelse än "Det obrutna brefvet") och argumenterar, som framgår av titeln, för att det är den första svenska detektivberättelsen. Spännande berättelser och kriminallitteratur har förstås skrivits i Sverige tidigare -- inte minst av Ljungstedt själv -- men troligen inte någon utpräglad detektivberättelse.
Ljungstedt är, vanligtvis, inte öppet politisk i sina verk. Hennes vanliga perspektiv är filosofens, hon behandlar "större" frågor: som moral och ondskans natur, ofta i långa, resonerande stycken. Endast i sina historiska berättelser (t ex i Onkel Benjamins album i "Skuggor från en natt vid Drottningholm") kommenterar hon det politiska läget, resonerar kring hur vissa kungar och statsmän betett sig och vad det haft för betydelse. I de berättelser som utspelar sig i samtiden kommenterar hon visserligen dagsaktuella händelser och frågor, men tar sällan ställning för endera sidan. Skrapar man lite på ytan kan man naturligvis se tendenser åt olika håll i hennes verk, men texterna undviker vanligtvis direkta politiska ställningstaganden.
"Lifvets poesi?" är på det viset ett undantag från Ljungstedts övriga produktion. Här träffar Onkel Benjamin en ung flicka, Karina, som är "en äkta tjufpojke" (s. 92). Karina sysselsätter sig med allt som en kvinna bör hålla sig borta ifrån: bl a studerar hon lantbruk, klättrar i träd och skriver poesi. När Benjamin kommer in i hennes "studerkammare eller atelier" får han till sin förskräckelse se att hon både målar tavlor och spelar fiol: och det finns, enligt Benjamin, "knappast något mindre behagligt för en qvinna än att spela fiol" (s. 109). Som ofta i Ljungstedts verk spelar berättarrösten i "Lifvets poesi?" stundtals emot själva textens röst. Benjamins åsikter blir, genom sin egen berättelse, sarkastiskt tecknade, vilket skapar en kritik mot det som han framför i texten. Dessutom kan han, samtidigt som han visar avsky för Karinas okvinnlighet, inte avhålla sig från att beundra hennes uppenbara talang:
Då jag hörde dessa toner, så rena och mjuka, att det syntes mig ett underverk att kunna framtrolla dem ur den gamla fiolen, och betrakta taflan, hvars raska och säkra teckning röjde omisskänliga anlag, så anade jag nästan, att qvinnor, undantagsvis, äfven möjligen kunna vara skapade för annat, än att uppfostra barn, koka mat och sticka strumpor; men jag tillstår, att denna aning just icke förskönade dem i mina ögon. (s. 110.)
Benjamin menar att Karina är "genialisk" (t ex s. 94), något som inte uppskattas av hennes far, som säger: "Hvem tror ni då till exempel vill ha en genialisk hustru eller hushållerska? Ett geni, som kokar gröt och stoppar korf, lagar kläder, lindar barn och dylikt, huru tror ni det tog sig ut?" (s. 95). Själv pendlar Karina mellan ilska över att allt som för henne känns naturligt ska anses felaktigt och förtvivlan över att vara "en besynnerlig, onaturlig varelse, ett stackars oting, som ingen förstår eller gillar" (s. 106). På Benjamins förslag att det är kärleken som saknas för att Karina ska bli lycklig svarar hon dock att: "Ni misstar er, ni misstar er alldeles, det är icke en man jag vill finna" (s. 108).
Diskussionen om kvinnans natur var oerhört aktuell när Onkel Benjamins album först gavs ut, 1870. Ett uttryck tog den sig i debatten om kvinnors eventuella plats på arbetsmarknaden och deras möjliga konstutövande. Ämnet skulle fortsätta att vara aktuellt i många år till (och debatteras ju faktiskt fortfarande) och kring sekelskiftet 1800-1900 så skulle kvinnliga författare ständigt återkomma till frågan om hur de skulle kunna dela sitt liv mellan konsten och familjen. Karina är en klassisk typ för den geniala unga kvinnan som inte passar in i den traditionella kvinnorollen och slits mellan familjen och konstnärsskapet. Karina gifter sig nämligen, med en man hon själv valt, men problemen hopar sig när hon försöker kombinera sin roll som husmor med en annan roll som blivit allt viktigare för henne, nämligen den som författare.
Karinas svärmor och dennas väninna, kammarrådinnan Tvärvigg, representerar på ett komiskt sätt den ståndpunkt som vill hålla kvinnorna borta från allt som inte anses passande. De två damerna förebrår Karina för att hon slarvar med hushållet och hänvisar till Anna Maria Lenngrens "Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon". Inom litteraturvetenskapen har man länge tvistat om huruvida diktens uppmaning till en ung flicka att hålla sig borta från all "manlig" bildning är att uppfatta som sarkastiskt eller allvarligt menat. "Lifvets poesi?" tar tydligt ställning för det förra påståendet i diskussionen mellan Karina och de två damerna:
"[...]Gud bevars väl för sådana fruar, som äro allt för estetiska och litterära och hvad det heter! Deras män och barn äro sannerligen att beklaga. Nej, fru Lenngren visste hvad hon sade: 'skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa öfver', eller huru, Britte-Sofie, har jag icke rätt?"
Kammarrådinnan nickade helt betydelsefullt småleende, och Karina, som insåg sin svärmors hänsyftning på oset i förstugan, inföll med en något förtretad min:
"Ja, hennes vishet är beundransvärd, men emellertid valde hon sjelf att låta sin egen sås fräsa öfver, medan hon arbetade på att göra sitt eget namn odödligt." (s. 126.)
Den biografiska kopplingen mellan Karina i "Lifvets poesi?" och Ljungstedt kan inte gärna förbises. Ljungstedt kombinerade själv äktenskap och familj med sitt produktiva författarskap, dock uppenbarligen med större framgång än hon tillskriver Karina. Kanske försökte Ljungstedt i "Lifvets poesi?" skapa förståelse för de svårigheter som författarskapet måste ha inneburit. Samtidigt skrev hon en berättelse som skiljer sig från det mesta i hennes övriga produktion med sin tydliga politiska diskussion av en av samtidens mest brännande debattfrågor.
Se också vårt förord till hela verket.
