- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Tredje delen. Onkel Benjamins album. /
53

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det obrutna brefvet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET OBRUTNA BREFVET.

3

hastigt lade in hårlocken i en bit papper och stoppade den innanför sin tröja.
Då Mokuja hade försvunnit, sjönk Alitsa på knä vid den torftiga sängen, sammanknäppte händerna omkring en liten, mycket nött psalmbok, som hon upptagit ur sin kjolficka, och rörde lapparne länge, liksom i bön, öppnade boken och stirrade deri några minuter, men då de oupphörligt framträngande tårarne förmodligen hindrade henne att se, förde hon den andaktsfullt till sina läppar o*ch stoppade ned den igen. Ögonblicket derefter vek hon undan sin halsduk, framdrog ur barmen en slät, tjock guldring, hvilken hängde på ett band, kysste den flere gånger med passionerad häftighet, löste upp bandet och satte den på sitt finger, i det hennes tårar fördubblades.
Det låg i hennes utseende, hennes ställning och alla hennes rörelser någonting sa tröstlöst och rörande, att jag kände mina ögon blifva fuktiga och utropade nästan helt högt:
"Hon ar helt och hållet oskyldig, Myrvin, det ar icke möjligt att detta stackars barn kan hafva begått något ondt."
"Nej, man skulle icke tro det, och likväl... Ni har nog, lika sa väl som jag, erfarit, att brottslingar rätt ofta beklaga och jämra sig öfver sina egna handlingar, liksom oförskylda olyckor. Men tyst, låt oss dröja ett ögonblick, jag hor någon komma," tillade han, då jag i detsamma ämnade gå fram ifrån vårt gömställe for att begifva mig hem.
Det var Mokuja, som, med en lykta i ena handen och en kruka i den andra, skyndade öfver gården, för att i motsatta hörnet deraf, vid en pump, hemta vatten.
Lyktan belyste hennes eget bruna och skrynkliga ansigte, utan att göra oss synliga för henne; hon tycktes också hafva mycket brådtom, återvände genast och försvann i den mörka förstugan.
Då vi sedan utkommo, skymtade något hvitt framför mina fötter i mörkret. Jag böjde mig ned

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/3/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free