Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lifvets poesi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFVETS POESI.
89
Jag t)7ckte mig redan på förhand känna hela familjen - bandhunden Tusse, hästar, oxar och drängar inberäknade - sa väl som det varit min egen, men ehuru Valter beskrifvit Karina lika ofta som alla de andra, var det mig likväl omöjligt att bilda mig något begrepp om den unga damen, och orsaken var den, att denna beskrifning var olika för hvarje gång.
Det var en vacker förmiddag vid tiotiden som vi, inklämda i en kärra med våra kappsäckar bakom oss, rullade utför en stenig och krokig backe och fingo genom granskogen se det lilla kaptensboställets röda gafvel framskymta.
"Ack, jag ar säker, att mamma väntar oss och redan gör anordningar i köket för ostkakan, som vi få till middagen - du skall veta, att ostkaka ar i min smak det herrligaste som finns - och Brita står i strumplästen på bordet i min kammare, för att fästa upp den nystärkta gardinen för fönstret, och lilla Karinas svarta ögon stråla som stjernor."
"Ka, min Gud, har nu din syster svarta ögon?" utropade jag, afbrytande Valter med förvåning, i detsamma kärrans hjul gick öfver en stor sten och lät våra hufvuden slå tillsammans som de båda hälfterna af en gongong. "Du har många gånger sagt mig, att hon har blå, grå, bruna och till och med gröna ögon, men svarta har hon förut icke haft."
"Ah, inte det? Kanhända att de icke äro svarta då; nå, det gör detsamma, men de se likväl svarta ut ibland. Ja, du får nu sjelf se den fula ungen, som ingen kan bli klok på, som icke kan lära sig att koka en välling utan klimpar, som stoppade ihop mina strumpor tvärs igenom, sa att foten icke gick in, och som, då jag sist kom hem i fjol, kröp ut ur Tusses hundkoja just som jag körde upp på gården; hon blef likväl litet flat vid min åsyn, och ursäktade sig med att en af Jagthundarne dragit dit hennes handskar, som hon skulle hemta."
"Men hon var ju då sjutton ar?"
"Ja visst, men hon ar alldeles ’förflugen’, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
